Tersman tar ett filosofiskt grepp om miljöproblemen och uppehåller sig främst kring frågan om våra moraliska val. Klimatförändringarna är en konsekvens av de beslut som miljontals individer fattar i sin vardag. I sin litenhet betraktar vi dessa enskilda handlingar som ganska harmlösa. Klimatkrisen tvingar oss att omvärdera moralen.

Tersman ger ett exempel: Om en person väljer att ta bilen till jobbet så påverkar det inte nämnvärt. Men om flera fattar samma beslut kan konsekvensen bli katastrofal. Boken slår ett slag för att återinföra den gamla dagistesen ”Hur skulle det se ut om alla gjorde så?”.

Medan Tersmans lösning är en kollektiv utvärdering av individens handlingar siktar Jonstad in sig på resursfördelningen. Hur mycket får vi konsumera innan vi slukat någon annans naturresurser? Ransonering är Jonstads svar på hur vi kommer tillrätta med obalansen. Varor och tjänster bör, förutom ett vanligt pris, ha en utsläppskostnad. Medborgare bör tilldelas en personlig utsläppskvot av koldioxid, som räknas om i siffror och enkelt registreras på ett vanligt bankkort.

Resonemangen i båda böckerna har att göra med balansen mellan individens frihet och ett kollektivt ansvar. Författarna är överens om att människor är redo att lägga om sitt sätt att leva. Men på ett villkor – att alla andra gör detsamma. Varken Kyotoprotokoll eller G8-ledare kommer att få till stånd omvälvande förändringar, utan alla vi, tillsammans och enligt en lika för alla-princip.

Så hur ska detta samarbete organiseras? Folke Tersman föreslår en världsregering som garanterar fred och verkar för ett hållbart förhållningssätt till naturen. Men den kan bli verklighet först efter att vi har omvärderat vår syn på vad som är moraliskt riktigt. Först blir vi klimatsmartare individer, sedan röstar vi fram klimatsmarta ledare.

David Jonstad tror tvärtom att initiativet måste komma från politiskt håll. Först införa ett tak för utsläppen, sedan fördela utsläppsrätterna lika mellan landets medborgare.

De ämnesmässiga beröringspunkterna är många i Tillsammans och Vår beskärda del. Men medan Jonstad kryddar med klimatfakta försöker Tersman bevisa sin tes med hjälp av tankeexperiment.

Både Tersman och Jonstad andas dock osäkerhet. De argumenterar bägge utifrån antagandet att marknaden inte kommer att ta itu med problemet, men problemet med hur vi ska ta itu med marknaden lämnas därhän.

Jonstad vet att det ekonomiska system som kräver accelererande konsumtion för att inte kollapsa leder rakt in i en ekologisk katastrof. Så han föreslår ett parallellt ekonomiskt system, bestående av utsläppskvoter. Radikalt och kanske också rimligt, men inte mer än att utopikänslan består: allt kommer att kunna fortgå nästan som vanligt, fast med ett plastkort till i plånboken.