Kapuscinsk överkurs
Först och främst måste det sägas att jag är partisk. Den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuscinski är något av en husgud för mig, precis som för många andra som rest med honom genom otaliga krig, statskupper och revolutioner.
1956 bar det av för första gången, då den polska nyhetsbyrån PAP skickade Kapuscinski som korrespondent till New Delhi. I morgon för precis tre år sedan, den 23 januari 2007, tog det slut då den polske mästaren avled 74 år gammal – en stor förlust för världen.
Kapuscinski bevittnade 24 revolutioner och skrev flera klassiska reportageböcker. Kejsaren, om Haile Selassies regim i Etiopien, Shahernas shah om den islamiska revolutionen i Iran 1979 och Imperiet om Sovjet/Ryssland, före och efter kommunismens fall. Mest känd är Kapuscinski kanske för sina reportage från 1960- och 1970-talets Afrika, där han bevittnade flera av de europeiska kolonialstaternas sista timmar.
Den senaste Kapuscinskiboken som översatts till svenska, Reporterns självporträtt, är kanske först och främst en fördjupning i Kapuscinskis skrivande och funderingar. Boken kom i original 2003 men översattes 2009 till svenska och bygger på intervjuer, föreläsningar och samtal med den polske författaren. I fem kapitel med olika teman, som ”Skrivandet”, ”Efter succén” och ”Medier”, ges läsaren brottstycken av den Kapuscinska filosofin; hur allt började, om resorna, motgångarna, kändisskapet och synen på hur media förändrats under hans verksamma tid. Självklart klokhet på klokhet, men samtidigt något av en enmansshow. Kapuscinski kommer ofta undan lite väl enkelt och hade gärna fått bli mer motsagd både här och där.
Translator of the world har han kallats, Kapuscinski. En man som tog sitt yrke – reporterns – på allvar. Själv föddes han 1932 i Pinsk, då Vitryssland i dag Polen, där han växte upp under knappa förhållanden. Enligt honom själv en förklaring till varför han trivdes så bra i det vi i väst kallar tredje världen, där han hellre bodde bland människorna han skrev om än på skyddade hotell med de andra journalisterna.
Men Kapuscinski har också fått kritik för att ha fabulerat ihop små detaljer för att kunna visa på större sanningar. En slags journalistisk magisk realism, skulle den välvillige kalla det. Lögner säger andra – litteratur men inte journalistik. Något han gärna hade fått reflektera vidare kring i Reporterns självporträtt. Men hur han än gått tillväga så fick han, och får fortfarande, människor att bli nyfikna och reflektera kring världen, orättvisor och kulturella skillnader. Det kan ingen bortse ifrån.
För mig har han på många sätt gjort globaliseringen mer lättförstådd. Just genom att börja i det konkreta, detaljerna, och sen klarsynt och stringent lyfta abstraktionsnivån och lägga ut de stora perspektiven, det generaliserande, men inte fördomsfulla. Analyser som är svåra, för att inte säga omöjliga, att göra om man inte är både extremt berest och beläst.
Han har också en förmåga att få sina läsare att känna sig intelligenta, och den respekt för människorna han möter i sina böcker smittar av sig på läsaren.
För den som aldrig läst Kapuscinski är inte Reporterns självporträtt ett självklart första val. Den som däremot har några böcker i ryggen kommer att ha stor behållning av raddan av klokheter, trots bristen på obekväma följdfrågor.
LITTERATUR
Reporterns självporträtt FÖRFATTARE Ryszard Kapuscinski FÖRLAG Albert Bonniers
