Det kan inte bestridas att Vilhelm Mobergs utvandrarserie (skriven 1949–59) är en av de berättelser i den svenska litteraturhistorien vars enorma slagkraft har berett Karl Oskar och Kristina en fast plats i svenskarnas kollektiva minne. Deras livsöden har blivit ”sanningar” om svenskhet och en referenspunkt vars historiska fakticitet sällan ifrågasätts. Jag, född under det tidiga 1980-talet, lär tillhöra en av de sista generationer som faktiskt läste Utvandrarna i grundskolan, men Mobergs emigranters berättelse är knappast knuten till primärkällan. Deras liv har upprepande gestaltats i film, pjäs, musikal – och  som staty (”Karl-Oskar & Kristina”-statyn i Växjö) – vilket om och om igen har populariserat deras fiktiva historia.

I Mobergland undersöker författaren och forskaren Jens Liljestrand romanserien som samtidshistoriskt såväl som biografiskt dokument samt ställer frågor kring Mobergs kanonisering och böckernas cementerade plats i det svenska samhället.

Liljestrand visar hur Moberg redan från starten närde en idé om att förhållandena under 1800-talet skulle spegla den frihetsinskränkande samtiden. Mobergs bild av livet i 1800-talets Sverige kan jämföras med bilden av Sovjetunionen under kalla kriget, ett kontrollsamhälle där yttrandefrihet och befolkning förtrycks.

Utvandrarserien använder sig flitigt av de dikotomier vi har kommit att förknippa med kalla kriget: förtryck ställt mot frihet, fattigdom mot ekonomisk säkerhet, kollektiv mot individ. Författaren skrev stora delar av sviten i USA och serien kan därför också ses som en spegling av Mobergs egen tid i landet: språkförbistring och uppoffringar i kombination med lyckan över ett land som tedde sig så annorlunda mot ett Sverige förknippat med skatter och byråkrati.

Parallellerna mellan Mobergs liv och politiska intressen och utvandrarseriens berättelse är ytterst intresseväckande läsning men det är avhandlingens senare delar, som behandlar böckernas och författarens kanonisering, som fängslar mest.

Seriens kanonisering är en av få som har skett i samförstånd mellan de läsande massorna och en (närapå unisont) hyllande kritikerkår. Sviten blev genast populär och Mobergs egen person beskrevs som ett förkroppsligande av Karl Oskar, alternativt en romantiserad bild av den svenske individualistiske bonden, något författaren gärna ställde upp på.

Direkt efter sin död idealiseras författaren i nekrologerna, endast jämförbar med mytiska hövdingar och jättar. Jag hade önskat en längre djupdykning i skillnaden mellan Mobergs syn på utvandrarserien som samtida politisk kritik mot det reaktionära och auktoritära Sverige och vår tids uppfattning av sviten som ett stycke svensk nationell identitet.

Styrkan i Liljestrands arbete är att vi påminns om hur lätt vi accepterar synen på utvandrarsviten som en svenskhetshyllning. Mitt högstadiejag hade säkerligen tyckt att Utvandrarna var mycket roligare läsning om min lärare hade kunnat berätta något om bokens och dess författares komplexa relation till det land vi tror ensidigt prisas bland sidorna.