Det finns ett starkt behov i svensk media att visa upp en positiv bild av invandrare. Foton på glada invandrarungdomar i en trivsam förort gör att läsarna kan sova gott om natten i vetskapen om att alla är nöjda. 2005 fick Gringos chefredaktör Zanyar Adami Stora journalistpriset för en tidning som mest fokuserade på att avdramatisera ordet blatte men genom att betona olikheter istället positionerade blattar mot svennar. Och då och då hittar tidningarna en fullt integrerad, välanpassad nysvensk familj som får stå som exempel för hur bra det kan bli. Som familjen Abbasi i Marjaneh Bakhtiaris nya roman Kan du säga schibbolet?. De fyra Abbasierna bor utanför Malmö i en villa, har en katt som heter Albin, en bosnisk städhjälp, bjuder sina gäster på ost och kex och ingenting i hemmet påminner om det persiska ursprunget.

Men även om familjelivet på ytan är svennefierad intill perfektion är verkligheten mer komplex. Pappan Mehrdad har lärt sig perfekt svenska och hoppas ses som svensk men betraktas ändå som iraniern som talar grammatiskt korrekt. Hans fru, Noushin, är sjukskriven och oroar sig konstant för döttrarna. Den äldsta dottern, Parisa, vill åka till Tehran för att ta kort på Iran och få MVG i en fotokurs. Trettonåriga Baran vill mest lyssna på hiphop och skriva ett bra rim.

Året är 2006, mångkulturåret. Ord som mångfald, mångkultur, nysvensk och blatte diskuteras flitigt i integrationsdebatter som alla inleds med ett: ”Sverige ser idag inte ut som det gjorde för femtio år sen.” Mehrdad Abbasi, författare och debattör, är trygg i sin tro att som nykommen till Sverige har man ett individuellt ansvar att lära sig språket och anpassa sig till den nya tillvaron. Att faktorer som samhälleliga strukturer och rasism skulle spela någon roll i integrationsproblemet vill han inte höra talas om. Allt prat om diskriminering har endast lett till att invandrare hamnat i en lättkränkt offermentalitet.

Marjaneh Bakhtiari debuterade 2005 med den hyllade Kalla det vad fan du vill som med lätthet och humor gjorde upp med den välvilliga nedlåtenhet som finns i så kallad kulturell mångfald. I Kan du säga schibbolet? spinner Bakhtiari vidare på samma tema och tar återigen tunga politiska frågor ner till en individuell nivå.

Med fingertoppskänsla visar Bakhtiari hur likheter människor emellan överskrider yttre olikheter. Den outbildade, svenske bussföraren ses ner på av de invandrade före detta läkare och arkitekter som nu är hans arbetskamrater, den muslimska tjejen med slöja bemöts fördomsfullt av invandrare likaväl som av svenskar samtidigt som både Noushin i Sverige och systern i Tehran har döttrar som skriker på sina mammor.

En identitet är aldrig helt fixerad vid en aspekt. I all tolerans som omgärdar mångkulturdebatten är utgångspunkten alltid människors etnicitet men Bakhtiari visar att dessa individer är så mycket mer än sitt ursprung, ett intersektionellt perspektiv om man så vill. Invandrargruppen är således ingen heterogen grupp och borde sluta behandlas som sådan. Det finns ingenting att vinna på att kalla sig själv blatte och kräva fler blattar i riksdagen oavsett deras politiska hållning. Det är ingenting annat än att göra invandrarskap till en persons enda identitet.

Bakhtiari serverar inga enkla lösningar men däremot en mer nyanserad och rättvis utgångspunkt.