Inte längre människa skrevs 1948, för övrigt samma år som författaren tog sitt liv, och stilen kännetecknas av en modernitet som många författare i dag inte når upp till. Romanen är en delvis självbiografisk berättelse i tre delar. I dagboksanteckningar från tre olika perioder i livet - barndomens känsla av ensamhet, studentliv med skolk, alkohol och prostituerade samt den tid då kaoset bryter ut (en dramaturgisk kurva i klassisk utvecklingsromanstil) - analyserar jag-berättaren Yozo sig själv och kommer fram till att han inte är en riktig människa utan snarare en anomali som låtsas vara mänsklig för att passera. Självhatet är ständigt återkommande och i mina ögon något koketterande. Landsortsbarnet Yozo åker till Tokyo för att studera på universitet och skräms av allting i stora staden: att åka spårvagn själv, gå på café ensam eller på teater utan sällskap.

Just greppet där vändpunkten tar vid där huvudpersonen byter miljö och jag-berättaren påminner om västerländsk berättarteknik i stil med Zolas romaner. Något som kan förklaras med att Dazai studerade fransk litteratur i sin ungdom. Till detta fogas en kritik av det traditionella japanska samhället, där rigida föreställningar om vad en riktig människa bör vara och bör göra inte tillåter individer av annan uppfattning.

Som recensent är uppdraget delvis att läsa bortom det självklara och hitta författarens ambition och drivkraft. Vad vill författaren säga? Vad vill texten förmedla? Den yttre ramberättelsen är dock ett så hejdlöst romantiserande av utanförskap att jag av moraliska skäl inte helt kan sympatisera med bokens innehåll. Det sista världens tonåringar behöver är ännu en text om en manlig outsider som inte förstår sig på människor; en plågad, försupen, morfinberoende konstnärsambition som uttalar sig generaliserande och nedlåtande om kvinnor men vars lidande uttryck väcker moderskänslor hos dessa.

Boken skänker större giltighet om man kan placera in den i en japanska historisk och kulturell kontext men bara som text är den en berättelse som man har läst ett antal gånger tidigare. Handlingen och dramaturgin är för en västerländsk läsare välbekant och således en smula ointressant. Som tidsdokument och som en inblick i ett traditionstyngt Japan, betraktad av någon som inte tycker sig passa in, är boken dock en fascinerande läsning.