Det Guène har något att säga om är livet i de parisiska förorterna som hon skildrar även i sin andra roman, Drömmar för dårar.

Det är den 24-åriga algeriskfödda Ahlème som berättar om sin tillvaro där hon försörjer sin sjukskrivna pappa och oroar sig för sin stökige lillebror. Det är en segregerad stad familjen lever i. Ahlèmes enda kontakt med ”riktiga” fransmän stannar vid möten med sekreterare för bemanningsföretag som bara kan erbjuda en aldrig sinande ström av underbetalda jobb. Lägg till att familjen, trots sina fjorton år i landet, ändå inte fått ett permanent uppehållstillstånd utan måste förlänga sitt provisoriska tillstånd var tredje månad.

”Var finns rutan för att mitt liv är ett misslyckande”, frågar sig Ahlème när hon fyller i ett formulär på arbetsförmedlingen.

Men trots denna deprimerande verklighet där livet levs tre månader i taget kan Ahlème inte låta bli att hoppas på och drömma om ett annat liv, en framtid (kanske som författare), en pojkvän, ett uppehållstillstånd, en lillebror som inte sitter fängelse.

Faïza Guène debuterade som 19-åring med succén Kiffe kiffe imorgon, en humoristisk skildring av en hård förortsverklighet. Drömmar för dårar känns som en självklar fortsättning på debuten. Huvudkaraktären är lite äldre, lite mer cynisk, har lite mer ansvar och mer att förlora men utan att för den skull förlora sin slagfärdighet och livsglädje. Ahlème känns som den vuxna versionen av 15-åriga Doria i debutromanen. Likadant är det med litterära stilistiken. Den naivistiska berättarstilen, enkel utan att vara simpel, hänger kvar men har nu utvecklats och förädlats i takt med författarens ålder.

Dialogen har dock fortfarande en tendens att halta, med styltiga meningar som staplas på varandra i en oharmonisk hög. Men ett tekniskt tillkortakommande kan inte stjälpa en text som lyckas göra lättsam läsning av en allvarlig kritik mot en inhuman immigrationspolitik.

Utan att skriva läsaren på näsan visar Guène upp en dyster verklighet där människor får lära sig att leva med den överhängande faran att bli utvisade. En rädsla som matas med skräckexempel om personer som lockas till polisen i tron att de äntligen fått ett permanent uppehållstillstånd men istället blir deporterade på fläcken.

Resultatet blir en intelligent historia om hur svårigheter blir vardag och humor och en gnutta cynism blir en överlevnadsstrategi. Romanens titel signalerar både hopp och uppgivenhet. Kanske borde dessa dårar, vars tillvaro hänger löst i ett land som inte vill ha dem där, veta bättre – men vem kan låta bli att drömma?