Det är ännu oklart om något klimatavtal skulle undertecknas i Köpenhamn, eller om delegaterna på mötet beslutat att ge sig själva tid till toppmötet i Mexiko nästa år för att nå resultat. Men som väntat bjöd de sista dygnen i Köpenhamn på åtskillig dramatik.

På torsdag morgon rapporterade danska medier att ordförandelandet hade gett upp. Timmar senare var förhandlingarna igång igen, efter att industriländerna böjt sig för utvecklingsländernas krav: Kyotoprotokollets bindande krav på utsläppsminskningar för industriländerna förblir en viktig del av ett nytt klimatavtal. Med ett dygn kvar av toppmötet radade så statscheferna upp sig för att hålla tal inför den samlade världspressen, där de manade varandra till handling.

– Vi är inte här för att diskutera ett sammankallande av en konferens om global uppvärmning. Vi är här för att fatta ett beslut, sade Frankrikes president Nicolas Sarkozy.

Natten till fredagen samlades representanter från 27 länder för att arbeta fram ett utkast till ett avtal, men på morgonen beskrevs läget som ”desperat.”

– Vi är inte ens överens om vad vi ska kalla texten – en deklaration, ett uttalande eller något annat, säger en indisk förhandlare till Reuters.

Redan på torsdagen stod det dock klart att en överenskommelse i Köpenhamn skulle bli alltför svag för att tillfredsställa flertalet klimatforskare, miljörörelser eller de mest utsatta länderna.

In i det sista har den lilla ö-nationen Tuvalu och flera afrikanska länder vädjat om att målet för maximal global temperaturhöjning ska skärpas till 1,5 grader. Det kravet avfärdas av såväl EU och USA som tunga utvecklingsländer som Kina och Indien. De håller fast vid ambitionen att stabilisera halten av koldioxid i atmosfären till 450 miljondelar, vilket enligt FN:s klimatpanels rapport från 2007 ger cirka 50 procents chans att förhindra en temperaturhöjning på över 2 grader.

I praktiken är det dock en bra bit kvar till att nå ens det målet. Det visar en analys av industriländernas och vissa utvecklingsländers annonserade mål för utsläppsminskningar, som gjorts av FN:s klimatsekretariat och läcktes ut under torsdagen. Enligt analysen skulle de utlovade åtgärderna leda till en koldioxidhalt på 550 miljondelar – en fördubbling av den förindustriella halten – vilket enligt IPCC:s scenarier innebär en trolig temperaturhöjning på 3 grader.

– Det här är explosivt. FN säger bakom stängda dörrar att nuvarande löften skulle leda till en temperaturökning på tre grader, vilket skulle leda till kollaps för regnskogen i Amazonas, utbredd torka i Sydamerika och Australien, och förstörelse av livsmiljöer i haven, säger Joss Garman från Greenpeace till The Nation.

Den svenske statsministern och EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt försökte på torsdagskvällen ändå slå an en optimistisk ton.

– Vi är inte så långt ifrån vad som behövs. Det fattas några procentdelar. Det skulle kunna lösas om USA rörde på sig lite, sade han.

USA har tidigare erbjudit utsläppsminskningar på knappt 4 procent jämfört med 1990 de närmaste tio åren. På en presskonferens i onsdags förklarade landets chefsförhandlare Todd Stern att man helt enkelt inte vill lova något som man kanske inte kan hålla – en hänvisning till motstånd i senaten mot mer långtgående åtgärder.

Med världen på kurs mot en möjlig temperaturhöjning på 3 grader är det en klen tröst för de mest utsatta länderna att vissa framsteg gjorts i frågan om finansiering av klimatinvesteringar i utvecklingsländerna. I onsdags lovade Japan 11 miljarder US-dollar fram till 2012, och dagen därpå meddelade Hillary Clinton att USA är berett att bidra till de 100 miljarder US-dollar årligen från år 2020 som EU och det afrikanska blocket tidigare enats om. Men tunga miljöorganisationer mötte Clintons löfte med viss skepticism.

– USA vaknar äntligen upp till sitt ansvar att bidra med pengar till utvecklingsländerna, men det här förslaget måste dömas utifrån de kalla detaljerna, inte de varma orden. De föreslagna 100 miljarderna är långt mindre än vad som behövs enligt FN, samtidigt som alltför mycket av pengarna kommer att tas från existerande biståndsbudgetar, säger Andy Atkins från Friends of the Earth UK till The Guardian.

Vid sidan av USA har den svenska statsministern och andra EU-ledare pekat ut bland annat Indien och Kina som ansvariga för dödläget i Köpenhamn.

– Det finns en grupp med stort ansvar – snabbväxande ekonomier med stora utsläpp. Där sitter en grupp som inte är konstruktiv, säger Fredrik Reinfeldt till SVT.

Ellie Cijvat, ordförande för Miljöförbundet Jordens Vänner, kallar argumentationen ”cynisk.”

– Det är skandalöst att EU hela tiden skyller på de fattiga länderna som kommer att drabbas hårt av uppvärmningen. De rika länderna måste minska sina utsläpp, och det har man inte levererat. Även om EU skulle höja sitt bud från 20 till 30 procents minskning så är det inte tillräckligt, men det skulle i alla fall vara en positiv gest, säger hon.

Kina, som i dag står för ungefär lika stora totala utsläpp som USA men har fem gånger så många invånare, har i sin tur anklagat såväl USA, EU och Japan för att inte erbjuda tillräckliga minskningar av sina utsläpp av växthusgaser.

– EU:s position kan inte försvaras. Kyoto-protokollet och andra överenskommelser inom klimatkonventionen slår tydligt fast vad industriländer och utvecklingsländer måste göra, säger Su Wei från den kinesiska delegationen till nyhetsbyrån IPS.

Enligt FN:s klimatkonvention, som undertecknades 1992, har industriländerna ett särskilt ansvar för att bekämpa den globala uppvärmningen på grund av sina stora historiska utsläpp.