Till Göteborgs glädje skulle staden i lördags få ta del av de ledsna sångerna, som är hans senaste skiva "Ingenting har hänt".
Jag
lämnade skogen där jag bor och for in till stan. När Stefan öppnade och
sjöng orden "alla ska i jorden" berörde han den död som får hjärtat att
vilja greppa efter liv och själen att plötsligen fladdra ut i universum
för att få andas fritt. Då blev jag sällsamt glad.
Människor satt på
golvet, vissa drack och Stefan behövde en öl. Han har gjort musik i
över 30 år. Hans låtar spelas knappast i radio. Han har inte vigt sitt
liv åt att bli känd men han har en stadig lyssnarskara och hans ansikte
är fårat som en fint odlad jord.
För mig handlar musiken om att ta
hand om livet medan man lever det. Om att tappa bort kärleken i
varuhusets snabbkassa eller såga ner ett träd där en näktergal sjunger
någon till vaka. "Livet kan vara som en TV ibland, man sträcker sig mot
det, kommer aldrig fram ... Livet kan komma med posten ibland,
plötsligt ligger det darrande där i din hand."
Han kan konsten att
beröra allvaret med en glädje. Med leende, självdistans och närkontakt
med publiken. De ord och känslor han helt allena sprider med en
akustisk gitarr gör han med en ödmjuk stjärnglimt i ögat. Stämningen i
lokalen var allt annat än deppig. Det var skratt och spontan kör från
publiken. Värmen i våra hjärtan glödde en aning starkare en stund.
Hur
ska jag efter spelningen hålla mitt hjärta dansande när jag sedan
trampar ut på hjärtat av Göteborg, Avenyn? Runt det hårdnar ett skydd
igen på marknadens gator så jag åker tillbaka hem till skogen.