Det är ingen vanlig dag på sexårsverksamheten där Kalle går. Det är dagen då klassen ska lotta fram årets lucia. Kalle vill inget hellre än att bli det. Han vill vara ”magisk och strålande och vacker”. Han lägger sitt namn i burken och när lottningen är klar är det Kalles namn som fröken läser upp. Kalle ska vara lucia!

Men det blir inte riktigt som Kalle tänkt sig. Skolan bestämmer att det ska vara en flicka, som det alltid har varit, och flera av barnen tycker att lucia ska vara någon med långt hår. Trots att Kalle skaffar peruk och att hans föräldrar försöker få rektorn att ändra sig, så står beslutet fast.

Kalle som lucia är uppföljaren till Kalle i klänning och återigen utmanar författaren Anette Skåhlberg och illustratören Katarina Dahlquist rådande normer om hur barn får vara och vad de förväntas göra. Illustrationerna i boken är välgjorda och fina, och knyter bra ihop med textens innehåll.

Berättelsen är på det hela taget är bra, men ibland tenderar den pedagogiska välviljan att spilla över. Stundtals blir historien spretig, eftersom författaren verkar vara ivrig att få igenom sitt budskap på alla plan.

Det som är roligt, och förhållandevis ovanligt när det gäller barnlitteratur, är att det är en pojke som ruckar på gränserna vad som är tillåtet och inte. Det är betydligt vanligare att läsa om flickor som är starka och sportiga, än om känsliga pojkar som vill vara magiska och vackra, som Kalle.

Boken är i hög grad läsvärd och man kan inte frångå det faktum att den fyller ett viktigt hål inom barnlitteraturen och i en rådande genusdebatt. Det måste få vara lika viktigt och intressant att en pojke vill vara lucia som det är att en flicka vill bli bäst på fotboll. Hoppas bara att vuxna är så modiga att de vågar köpa Kalle som lucia till sina barn och kanske till sig själva i julklapp. Boken har också en given plats på bibliotekens och skolornas högläsningsstunder.