Den andra gruppen, som jag själv nog måste erkänna att jag sympatiserar mer med, fascineras mer av Waits produktion från 1980-talet och framåt. Här presenterar Waits ett universum av enögda sjökaptener, hundhatande mordbrännare och misstänksamma, konspirerande grannar.

Någonstans har jag snappat upp liknelsen att Tom Waits här låter som vore han ”instängd på ett psykotiskt tivoli”, och det är väl inte en helt haltande metafor. Förra året flydde han från tivolit för en turné i USA och Europa, den första turnén på rätt länge, och dessutom (tyvärr) en ganska kort sådan.

Nya liveskivan Glitter and Doom dokumenterar just denna turné, och här bjuds vi främst på alster från Tom Waits senare produktion. Det var väl en skam att inte herr Waits tog sig till Stockholm eller åtminstone Skandinavien – det var ju ändå tio år sedan sist. Inga facebookgrupper i världen tycktes hjälpa.

Hursomhelst så slås jag av två saker när jag avundsamt tar in Glittret och Undergången. För det första så är det smått otroligt hur han håller igång sin grottekvarn (eller kanske saltgruva) till röst. Ta vackra Falling Down som exempel – på drygt 20 år gamla liveskivan Big Time fascineras man redan där att rösten håller så bra som den gör.

Att två decennier senare stoltsera med ytterligare patina i strupen är inget annat än smått otroligt. För det andra så är det just det här med rösten som också blir en aning problematiskt med skivan. Där Big Time blandar gammal och ny Waits, ursinnesvrål och pianoballad, känns Glitter and Doom mer genomtjock.

Hur mycket jag än uppskattar Tom Waits galna tivoli så består en hel del av tjusningen med hans artisteri av just blandningen mellan det vansinniga och det vackra. Här bjuds vi främst på det förstnämnda, och dynamiken blir delvis lidande. Personligen hoppas jag på fler utflykter från tivolit i framtiden. Gärna då med destination Sverige.