Fria Tidningen hade en rolig Halloweenbild den 28 november där en massa herrar och damer i färgglada kläder och lustiga hattar omgav Carl Gustaf Bernadotte och hans hustru, som själv bar en liten hatt. Om det inte hade varit fråga om en nästan femhundraårig sorglig historia hade man väl bara skrattat åt den färgglada bilden – tänk om regeringen och kungen själv hade klätt sig lika fint när de ställer upp vid riksdagens öppnande!

Den kloka och välinformerade artikeln tar i själva verket upp en viktig del av det svenska hyckleri som pågått under tio år nu vid årsskiftet, nämligen att ”statskyrkan avskaffats”. Jovisst, slipade jurister talar om ”förändrade relationer mellan svenska kyrkan och staten” – inte om en avskaffad statskyrka…

Och i själva verket är det ju fråga om ett stort skämt alltsammans, trots att otaliga utredningar och miljontals kronor lagts ner i denna fråga under historiens gång.

Gustav Vasa, den adelsman som erövrade diktatorisk makt i Sverige på 1500-talet, förstatligade efter sitt maktövertagande kyrkan, den enda relativt självständiga organisation som kunde konkurrera med hans maktmonopol. Den ideologiska anpassningen av denna organisation till ”fursteslickaren” Martin Luthers teser passade väl till det kungliga maktövertagandet. Folkliga protester slogs ner i blod och den andliga odlingen i Sverige förintades för nästan hundra år framåt.

Den kungliga kyrka som därefter fungerade som statens förlängda arm – i Sverige liksom i andra kristna länder – stod inte efter de andra kyrkorna, den lutherska, den kalvinska, den ortodoxa eller den katolska, eller andra världsreligioners organiserade företrädare i grymhet och intolerans. Men den gjorde också så småningom en viktig kulturbärande insats.

När demokratin fick fotfäste i Europa efter första världskriget, kom självfallet också krav på att statskyrkorna skulle avskaffas och religionsfriheten förverkligas. Trots att Sverige och de övriga nordiska länderna, liksom parlamentarismens hemland Storbritannien, också efter hand införde demokratiska rättigheter, bestod statsreligionerna i dessa länder. Och statscheferna förblev också överhuvuden för kyrkorna.

Och i Sverige har – precis som Fria Tidningen påpekat – egentligen ingen väsentlig förändring inträffat. När riksdagen efter mer än hundra år av tvekan ändrade på den lutherska kyrkans ställning var det mer fråga om en kosmetisk förändring. Den förvaltningsform som inrättades var närmast en kopia av den offentliga förvaltningen. Även om den ”regering” som Svenska kyrkan fått har svagare befogenheter än den vanliga regeringen eller en kommunstyrelse, utses de styrande organen i en politisk process där de vanliga politiska partierna har ett dominerande inflytande.

Trots att majoriteten av dem som formellt är registrerade som medlemmar i dessa kyrkor torde vara ateister eller åtminstone inte i någon rimlig mening kristna i sin övertygelse, lever dessa kyrkor kvar i högönsklig välmåga och anpassar sig efter hand till samhällsutvecklingen och opinionens önskemål.

De nordeuropeiska länderna har alltså, i motsats till de sydeuropeiska där religionen i många fall har ett starkare grepp om människornas sinnen, behållit formella system för religionsdominans som annars bara återfinns i en del islamiska länder och kanske i Israel.

Iran, Libyen, staterna på den arabiska halvön och Pakistan har fullt utvecklade, och tyranniska, statsreligionssystem och inom de flesta länder med muslimsk majoritet trycker aggressiva grupper på för att införa sådana system, trots att regeringarna i många länder håller emot – som i Turkiet, Indonesien, Syrien eller Algeriet. De europeiska länder som har en muslimsk majoritet – Albanien och Kosovo – eller stora minoriteter som Bosnien-Hercegovina, Belgien, Holland, Frankrike och Tyskland har inga statsreligionssystem. Sverige och de nordeuropeiska länderna utgör här ett märkligt undantag med sina kristna statskyrkor.

De nordeuropeiska länderna befinner sig alltså i ganska konstigt sällskap. Är det verkligen Iran och Israel vi vill jämföras med? När nu Schweiz har folkomröstat för ett (sannolikt olagligt) förbud mot vissa typer av kyrktorn, nämligen de muslimska, tycks vi kanske inte fullt så ensamma. Men vill vi verkligen höra till det sällskapet?