Man lägger särskilt märke till sådant i välbekanta trakter som man ser förändras under längre tid. Vid Häggvik i min gamla hemkommun Sollentuna har ett av alla dessa handelscentra poppat upp, här trängs av någon anledning Willys och Ica maxi och säkerligen någon mer stormarknad, samt galleria, byggmarknad och allt som det bilburna folket så väl behöver. Knappast Kristina Alvendals dröm om promenadstaden, men här är det någon annan som håller i trådarna. För det tycks vara ett koncept som kommit för att stanna.

Emellertid, vid avfarten från E4:an finns det, förutom allmänt ålderdomliga verkstadsbyggnader, uppseendeväckande nog något som är... ingenting. En tomt som blivit över. Bara gräs, jordkokor och staket. Kanske ett gammalt bilbatteri. Ett mellanrum. Och det känns som en seger att Coop forum inte slagit sina klor i den där markbiten, eller att ingen hunnit rulla ut en välansad gräsmatta över den.

Lite längre söderut har man i dagarna invigt Sollentunas nya, alldeles otroligt uppiffade, köpcentrum. Av den gamla orange 70-talsarkitekturen finns ingenting kvar. Kanske att rulltrapporna i mitten är desamma, en bevarad relikt. I övrigt är det transparent, kvadratiskt, kliniskt. På övre plan har något snille fått för sig att det det ska vara parkettgolv, eller åtminstone något som liknar det. För att inge en känsla av lyx i vardagen, får man förmoda. Gallerians nav är fyllt av palmer och allehanda växter som sträcker sig upp mot glastaket. Dessa från fjärran influgna träd har det till och med rapporterats om i rikstäckande medier och man kallar sig Sveriges första ”designorienterade” centrum, utan närmare förtydliganden.

Jag blir inte långvarig vid mitt besök, för det är luftigt och instängt på samma gång på ett obehagligt vis. Istället letar jag upp huvudutgången och styr stegen mot andra sidan järnvägen, går ner via en helt diskret trappa innan bron riktigt tar slut. Jag hamnar på en parkering och jag vet inte till vad den hör, för detta är ett hörn dit ingen politiker på designuppdrag har nått. Från alla håll ser man hur det nya och fina närmar sig, nya bostäder, nya butikskedjor, och i miljonprogramsområdet Malmvägen inkilar sig glasig arkitektur. Här står som i ett reservat ett antal mindre hus med smutsvit puts som inhyser frisör och pappershandel. För att handla second hand – inte vintage – hos Röda Korset får man gå en smal stig till baksidan av en byggnad och ta sig nerför en spiraltrappa. Det gäller att se var man sätter fötterna, och en känsla av tilltalande osäkerhet infinner sig. Jag får en liknande förnimmelse när jag tittar på Morden i SVT. Av miljön på brottsplatsen att döma är serien inte sponsrad av Sveriges turistråd. På skärgårdsön är det vinter, skräpigt och rostigt.

Jan Jörnmark har dokumenterat överblivenheter i sina två böcker Övergivna platser (Historiska media), men där blir tomma fabriker, idrottshallar och hotell framför allt monument över det förflutna. Jag balanserar naturligtvis alltid på nostalgins brant när jag vandrar omkring i hembygden, men vissa platser tycks inte ha sin uppkomst i en definierbar epok, och då har de ingenting med svunna tider att göra. Istället undrar man både när och var man egentligen befinner sig, och det är en befriande känsla.

För ges inte tillvaron en extra dimension av tomhet vid anblicken av bostadsbilagornas genomtänkta och färgmatchade struktur? Och så måste vi hålla på med mindfulness för att erfara något slags verklighet. Men nu är förutsättningarna perfekta för att upptäcka det som döljer sig i sprickorna av vår överdesignade – där ordet design dessutom helt har tömts på innehåll – omgivning; en grusparkering gör sig nämligen som bäst i fuktigt grådask, flankerad av kala träd, när gräset är som brunast och löven obönhörligt går mot förmultning.