Bannlys Zlatans namn i valrörelsen
Vad är lyckad integration? När integration och flyktingpolitik diskuteras i media och i politiken är det oftast de lyckade exemplen som vi får se. I dagspress syns leende tonåringar. De har anlänt som ensamkommande flyktingbarn och nu kommit in i det svenska samhället. De får prata om sina framtidsdrömmar, hur glada de är över det svenska samhället och hur tacksamma de är.
På Folkpartiets landsmöte talar sig Jan Björklund varm om lyckade individuella integreringar. Drottning Silvia kom ju från Brasilien och Zlatan från Balkan (att han föddes och växte upp i Sverige hade Björklund mindre koll på).
På samma sätt viftar gärna företag och offentlig sektor med mångfaldspolicies. Ofta består de av en framsida med glada människor i alla åldrar, av olika etnicitet och kön. Man fastställer vilken tillgång olikheten är för arbetsplatsen. Tänk vad människor med annat ursprung än svenskt kan bidra med.
För att inte tala om alla gånger som vi hört om hur den svenska matkulturen livats upp av exotiska rätter som numera blivit husmanskost. Har vi inte invandringen att tacka för det?
Kanske är talet om den lyckade integrationen och positiva olikheter ett sätt att påvisa vikten av invandring och ta tillbaka debatten från Sverigedemokraterna. Tyvärr slår den helt fel.
Vi behöver inte höra Zlatans namn nämnas ännu en gång, vi behöver inte se fler leende flyktingbarn tala sig varma om hur bra Sverige är eller återigen nämna hur gott det är med kebab. Muslimen behövs inte på arbetsplatsen i egenskap av muslim, lika lite som kvinnan behövs i styrelserummet i egenskap av att vara kvinna. De behövs för att de är individer som bidrar, på samma sätt som alla vita män.
Att det svenska samhället har utvecklats genom och på grund av invandring och influenser från andra kulturer ska påpekas. Problemet är att det är det enda som påpekas. Humanism och solidaritet, att flyktingpolitik faktiskt också handlar om att ta emot människor som tvingas lämna sitt land och ge dem skydd, måste återupprättas som det starkaste argumentet i flyktingpolitisk debatt. Så länge vi lever i ett krigsfredat land, med starkt skydd för individen och dennes rättigheter och frihet, är det vår skyldighet att ta emot människor som behöver den tryggheten.
Likaså måste diskussionen handla mindre om den lyckade integrationen och mer om den misslyckade. Debatten måste tas, inte bara med Sverigedemokraterna, utan mer övergripande kring huruvida Sverige lever upp till högt ställda mål om frihet, jämlikhet och humanism i de här frågorna.
Både gällande asyl- och integrationsfrågor har Sverige många hål att fylla. Vård för papperslösa flyktingar, apatiska flyktingbarn, långa väntetider på beslut om uppehållstillstånd är några av frågorna i det initiala skedet. Sedan väntar frågor kring bland annat modersmålsundervisning, segregering, förortsproblematik och främlingsfientlighet.
Vi behöver tala mindre om den lyckade integrationen. Det intressanta är istället hur vårt samhälle har misslyckats. Så länge flyktingpolitik och integrationsfrågor inte befinner sig på ett annat diskuterande stadium än att komma med floskler om mångfald och skaka på huvudet åt Sverigedemokraterna kommer vi inte längre. Då kommer Sverigedemokraterna att fortsätta dominera debatten.
Jag vill bannlysa både Zlatan och kebab som argument i valrörelsen. Jag vill se en vettig diskussion kring de här frågorna, där man vågar belysa problemen. Alla invandrare kommer varken att bli drottningar eller fotbollsstjärnor. De lyckas kanske inte alls. Kanske blir de rentav segregerade och utestängda ur det svenska samhället. Det är inte deras personliga misslyckande om de inte blir ett lyckat integrationsexempel i Jan Björklunds tal.
Det är hela det svenska samhällets misslyckande och det måste vi tala öppet om.
<h2><a href="http://www.fria.nu/byline/elin-grelsson">Elin Grelsson</a> <br>är frilansjournalist <br>och fristående <br>krönikör för <br>Fria Tidningar.</h2>
