Genom att fotografera människor med liknande kläder eller i liknande situationer och sedan presentera bilderna tillsammans skapar Eijkelboom effektivt ett mänskligt mönster av ofrivilliga modeller. Ett stim av likriktade, anonyma storstadsbor. Och egentligen är hans foto lika mycket antropologi och sociologi som fotografi. Kameran blir i Eijkelbooms fall en metod i hans forskning om det urbana.

Själva boken, det fysiska objektet, är självklart en påkostad historia. Precis som det brukar vara när bokförlaget Max Ström ger ut något. Boken är uppdelad i tre böcker, en för varje stad, och kan fällas ut så att det går att bläddra samtidigt i alla. Eftersom sidorna är numrerade på samma sätt i alla böckerna kan du till exempel slå upp sidan 79 i alla tre och se Eijkelbooms bilder av män med kostym och portfölj i de tre städerna. Både spännande och lite skrämmande.

En tolkningsväg att gå, om än något enkel, är att se Eijkelbooms fotografi som konsumtionskritik. Eller kanske kritik av globaliseringen och urbaniseringen alternativt en lovsång till densamma. Klart är i allafall att den likriktat oss, även om det fortfarande går att hitta betydande skillnader mellan städerna för den som tittar noga. Men Eijkelbooms metod, det visuella smyglyssnandet på gränsen till stalkandet, gör att jag läser in mer av ett besatt behov att fånga människor på bild än en vilja att på allvar kritisera något.

För Eijkelbooms foto är egentligen ganska roligt. Var för sig har bilderna föga betydelse, men uppradade bredvid varandra är det stundtals stor situationskomik. Helt enkelt konceptuell konst som är lätt att ta till sig, men som samtidigt lämnar stort utrymme för vidare tolkning.