Med ett humant biljettpris på 40 kronor kan besökaren ta del av 94 filmer av olika längd och i olika genrer. I festivalens huvudprogram, som går under namnet Exil – den globala erfarenheten, visas filmer av filmare som befinner sig i landsflykt eller som bor utanför sitt hemland. Filmerna kommer från många olika delar av världen, till exempel Norge, Chile, Syrien och Irak och utspelar sig i storstäder som New York eller London, men också på landsbygden i Afghanistan och Nepal. Mer än hälften av filmerna har sina Sverigepremiärer på festivalen, till exempel den Oscarsnominerade dokumentären Förräderiet (The Betrayal), om en familj som på flykt från ett krigshärjat Laos hamnar i New York.

Festivalen startades 1993 med syfte att skapa en plats för filmare i landsflykt och utanför sitt hemland att visa sina filmer och nå en publik. Hossein Mahini är med och arrangerar festivalen. Han är själv filmare från Iran som efter att ha fått en av sina filmer beslagtagen tvingades fly till Sverige.

– Det fanns många andra i samma situation som jag som också uttryckte sig via filmen, säger Hossein Mahini.

– Men med en monopolsituation och begränsade resurser var det svårt att göra film och att få den visad för en större publik. Samtidigt var det viktigt att förklara sin situation, säger Mahini, och berättar att de därför startade sin egen festival för att förhoppningsvis kunna nå en större publik.

Med festivalen vill han visa vad som händer runt om i världen i dag och visa situationen för människor som tvingats fly undan förtryck och förföljelse. Men om Mahini ska lyfta fram en programpunkt som ligger honom extra varmt om hjärtat blir det en av mer filmhistorisk karaktär. Under rubriken Cinema of our Time visas filmer som blickar tillbaka till 1960- och 70-talets politiska strider. Från studenternas revolt i Frankrike 1968 till den afroamerikanske befrielserörelsen Black Panther och vidare till Latinamerika

– Filmerna visar att vi befinner oss i en liknande situation även i dag. Det är otroligt roligt att till exempel få visa Chris Markers klassiska och närmare fyra timmar långa dokumentär Himlen är röd om vänsters uppgång och fall under 1960- och 70-talet, säger Mahini.

Två andra programpunkter som Mahini vill lyfta fram är dels den del av festivalen som visar iransk undergroundfilm, där situationen i Iran tvingar festivalen att av säkerhetsskäl inte skylta med vissa av filmarbetarnas namn, och dels filmer av kvinnliga filmare från Afghanistan. Roya Sadat kommer till festivalen för att prata om sina filmer Tre Prickar och Playing the Taar, en film där förtrycket mot afghanska kvinnor leder till självbränning.

Hossein Mahini vill också peka på vikten av årets paroll ”Yes to no”.

– Festivalen syftar inte bara till att säga nej, utan också till att försöka skapa hopp till förändring, säger han och hänvisar till den brittiske arbetarklasskildraren Ken Loach, ur vars breda produktion festivalen visar ett antal filmer, som menar att filmkonsten knappast kan förändra världen, men att den faktiskt kan hjälpa till att lyfta fram och skapa uppmärksamhet kring orättvisor och politiska frågor.