Farväl till förorten
Jag bor i en förort till Stockholm. En så kallad närförort, söder om Söder, som betraktas som allmänt trevlig och fin. Låga hus, lekparker, nära till Nackareservatet. De som bor här trivs i grönskan och närheten till stan. Men inte jag. Och många gånger har jag undrat varför. Vad det är som gör att jag aldrig har rotat mig. Jag har bott här i åtta år. Jag gillar mina grannar. Jag tycker om min ljusa 40-talslägenhet.
Så det är inte det. Det är någonting annat. Någonting som har att göra med obestämbarhet. Ödslighet, kanske. Gudsförgätna platser. Själva tänket bakom alltihop. Som utsikten från mitt köksfönster, till exempel. Där finns en bilväg och några remsor gräs. Längre bort löper tunnelbanespåren. Jag sitter ofta och ser på lönnarna utanför. Svisch, svosch, säger bilarna, och jag har vant mig. Men jag drömmer om hur det skulle vara utan dem. Då skulle gräsremsorna därute bindas samman med varandra. Jag skulle ha utsikt mot en äng eller kanske en skog. Tunnelbanetågen skulle flimra förbi bakom träden. Tunnelbanetågen är helt okej. Det är bilvägen som stör mig. Det är den som skapar remsor. Snöpliga små gräsmattor där ingen går.
Men den där bilvägen behövs. Folk vill åka bil till jobbet. Fram och tillbaka. Svisch och svosch. Trafiken är tätast på morgonen och kvällen. En söndagsnatt är det alldeles lugnt. En av de där bilarna körde över vår katt, Sonny. En vänlig kvinna ringde från sin mobil. Hon hade varit ute på en promenad. Hon hade hört smällen och hittat vårt nummer i kattens halsband. Han var skadad, sa hon, men när jag kom dit var han död. Han låg på sidan och stirrade ut i luften. Jag bar hem honom i en handduk och grät. Bjällran på hans halsband var tillbucklad av bilen. Mellan 400 och 500 människor dör i trafiken varje år. Flera tusen skadas. Det är ett av de största folkhälsoproblemen i Sverige. Men folk vill åka bil till jobbet ändå.
Det finns en del annat jag har undrat över här i min förort. Som varför det gamla funkisbiblioteket har byggts om till ett gym. Eller varför den roliga affären med begagnade kläder har blivit en tråkig mäklarbutik. Eller vad som egentligen hände när tunnelbanestationen skulle fixas. Den gamla uppgången flyttades och snyggades till. Det var bra. Det behövdes.
Den nya byggnaden är ljus med glastak. Och dekoren från 1958 fick flytta med. En getabock. Jag gillar den. Tunnelbanans minsta konstverk. Kanske är den glad att den syns bättre nu. Kanske tänker den, som jag, på det gamla t-banehuset. Det låg tvärsöver gatan och var skruttigt och fult. Några ungdomar ville göra om det till kulturhus. Det fick de inte, för det var alldeles för dyrt. Samtidigt renoverades idrottsplatsen bredvid. Den blev stor och fin med konstgräs och belysning och omklädningsrum. Och det skruttiga t-banehuset jämnades med marken. Nu finns en park där som också är väldigt fin. Ja, det är mycket som är fint här. Och obegripligt. Ingen sitter i parken. Ingen stannar där. De tecken på liv som finns är rabatterna och träden. Och händelserna kring den lilla statyn. Den föreställer Willy Brandt, en tysk politiker som kämpade mot nazismen. Han bodde i vår förort på 40-talet under sin exil. Statyn står på en sockel. Willy Brandt håller ena handen i fickan. Med den andra ser han ut att mäta någonting. Där brukar förbipasserande barn sätta kottar och blommor. Ibland får Willy en halsduk eller en keps.
Så varför trivs jag inte? Varför tänker jag flytta? Varför längtar jag in till stan? Kanske för att alla tecken på liv är så indirekta. Människor bor här, men de lever någon annanstans. De jobbar på dagarna, de åker hit för att sova, de reser bort på semester på sommaren. Då, när det är som grönast och finast. I den gröna fina förorten i närheten av stan.
