Med en månad kvar till COP15 skruvas förväntningarna ned. Efter sitt möte med Obama i måndags förklarade Fredrik Reinfeldt att förhoppningarna om ett slutligt klimatavtal är små. Han hänvisade till intern splittring i USA.

– Sedan länge har det varit tydligt att USA kanske inte skulle hinna med, sade Fredrik Reinfeldt på en presskonferens i Washington.

Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand är kritisk mot att statsministern nu tonar ned förväntningarna.

– Går man in i förhandlingarna med den uttalade bilden att det inte kommer att bli bra, så ökar risken att det blir så. Jag får känslan att han gör det mest för att efteråt kunna säga att det i alla fall blev bättre än väntat. Då handlar det mer om inrikespolitisk taktik än att ta ansvar för klimatet.

Sofia Arkelsten, tidigare ledamot i klimatberedningen för Moderaterna, menar att man istället borde ha respekt för att Fredrik Reinfeldt beskriver verkligheten i de möten han deltar i.

– Han har varit väldigt tydlig med att USA inte har levererat tillräckligt tydliga utfästelser inför det här mötet. Det tycker jag är bra, allt annat är att luras, säger hon.

Medan regeringen nu talar om toppmötet i Köpenhamn som ett steg på vägen i en process som kommer att fortsätta nästa år menar den rödgröna oppositionen att ett misslyckande vore allvarligt.

– Nyare forskning säger ju rentav att uppvärmningen måste stanna vid en och en halv grad snarare än två som är målet i dag. Därför är det ännu mer bråttom än vi tidigare trott, säger Wiwi-Anne Johansson (V), ledamot i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

Även om den svenska regeringen kan peka på motstånd från USA som ett avgörande hinder för ett globalt klimatavtal förblir även EU splittrat i viktiga frågor. Den svenska statsministerns budskap att Europeiska rådet äntligen enats om klimatfinansiering till utvecklingsländerna var en överdrift. I själva verket hade man enats om att inte enas. Visserligen slog man fast att det behövs 100 miljarder euro årligen, men huvudfrågan – hur mycket av dessa pengar som EU är villigt att bidra med – sköts på framtiden.

Sofia Arkelsten tycker ändå att EU:s position är en seger för det svenska ordförandeskapet.

– Det är ju sant att EU har enats, sen återstår frågan hur ansvarsfördelningen ser ut internt.

Men förhoppningen från Sveriges och kommissionens sida var väl att nå enighet om hur mycket EU är redo att bidra med?

– Det var en av de största utestående frågorna, men det påverkar inte vår förhandlingsposition inför Köpenhamn hur vårt interna inre liv ser ut.

Både Maria Wetterstrand och Wiwi-Anne Johannson anser däremot att den svenska regeringen kunde ha drivit frågan starkare i EU.

– Det har inte funnits några tydliga sakfrågor – till exempel när det gäller pengar till de fattiga länderna eller hur man ska få fram resurser för att skydda regnskog – där man legat på och pressat de andra, åtminstone inte utåt sett, säger Maria Wetterstrand.

– Man kunde visat litet större kreativitet när det gäller finansieringen av klimatinvesteringar i mindre utvecklade länder. Till exempel kunde man ha tittat på förslaget om Green Development Rights eller det norska förslaget om globala utsläppsrätter, säger Wiwi-Anne Johansson.

Vad kan Sverige egentligen göra när tunga EU-länder som Frankrike och Tyskland bromsar?

– Man måste ju ändå försöka få det att gå framåt. Tidigare har Sverige gått före och visat vägen, men nu gör vi inte det längre. Andreas Carlgren menar att det är meningslöst att gå före, men det tycker vi är ett dåligt sätt att se på det. Om alla håller på att passa och spela Svarte Petter så blir det ju inte mycket till uppgörelse.

Den kritiken avfärdar Sofia Arkelsten.

– Jag tror att det är ganska svårt att vara i opposition i Sverige i dag. Vi har den mest offensiva klimatpolitiken i världen och driver på frågan i EU. Vad oppositionen säger får stå för dem. Det är tråkigt att de inte sluter upp och stöttar ordförandeskapet.

En av de viktigaste stridsfrågorna mellan regeringen och oppositionen när det gäller klimatpolitiken har varit hur stor del av de svenska utsläppsminskningarna som ska genomföras inom landet. Regeringen anser att Sverige bör kunna tillgodoräkna sig en större andel av de utsläppsminskningar som genomförs i utvecklingsländer med svenskt stöd, en position som man också drivit och fått gehör för inom EU. Oppositionen menar istället att utsläppsminskningarna ska ske inom landet.

– De rika länderna har ju ett ansvar att minska våra egna utsläpp samtidigt som vi hjälper de fattiga länderna att begränsa sina, säger Maria Wetterstrand.

Om det inte blir ett avtal i Köpenhamn så väcks också frågan vad som händer med EU:s mål om 30 procents utsläppsminskningar till år 2020. Det gäller under förutsättning att andra länder gör jämförbara åtaganden – annars stannar det vid 20 procent. Maria Wetterstrand vill tvärtom att progressiva länder går vidare och pratar ihop sig om en kraftfull gemensam klimatpolitik, oavsett hur det går i FN:s klimatförhandlingar.

– Nu är det tyvärr så att många länder skjuter på sina egna åtgärder för att se vad Köpenhamnsmötet kommer fram till. Om den osäkerheten lever kvar så finns en risk att insatserna också skjuts på framtiden. Så oavsett vad som sker i Köpenhamn måste vi jobba nu för att få ned utsläppen.

Samtidigt hoppas hon fortfarande på ett starkt klimatavtal i Köpenhamn.

– Men det hänger på att de fattiga länderna i världen får med sig de rika. Det är egentligen bara de som driver en linje som ligger i nivå med vad forskarna säger.