I ett vindskydd vid Säveån i Partille sitter runt åtta personer och pratar, spelar munspel och dricker öl. Mysigt, kan tyckas. Men bakom den relativt muntra fasaden lurar sorg. En man får tårar i ögonen när han berättar att han har varit bostadslös i åtta år, en kvinna säger att hon går till vindskyddet för att få socialt umgänge, hon har ändå inte något fast arbete eller liknande att gå till.

Tidigare brukade de sitta på bänkar närmare torget, men för tre år sedan byggde Partille kommun det här vindskyddet.

– Innan drog de omkring vid torget och där gick det andra, till exempel barnfamiljer. Vi tycker att det har blivit bra nu när de samlas där och inte är på alla andra platser, säger Stefan Svensson (M), ordförande i Partilles kommunstyrelse.

Han betonar att beslutet om vindskydden togs både för förbipasserandes skull och för att missbrukare skulle ha någonstans att vara.

Men Vänsterpartiets vice ordförande, riksdagsledamoten Alice Åström (V), som tidigare varit missbrukare själv, är skeptisk. Att bygga skjul istället för att gå till botten med missbruksproblematiken hade inte hjälpt henne ur beroendet, menar hon.

– Det hade känts som att målet var att folk skulle slippa se och slippa störas. Jag hade känt mig ännu mer utanför samhället. Det är en uppgiven politik som ger upp hoppet om människor, säger Alice Åström, som berättar att hon hellre hade velat se motivationsarbete för att personerna ska bli fria från sitt missbruk.

Stefan Svensson påpekar att skjulet inte är tänkt att ersätta kommunens övriga arbete med sociala frågor, men han tror heller inte att kommunen kan lösa alla problem.

– Att tro att alkoholmissbruk kan försvinna är en utopi, en omöjlighet. Vi måste vara realistiska. Vi har tagit tag i problemet på ett praktiskt sätt som är humant för de här människorna. De får tak över huvudet och andra slipper gå förbi dem och bli uppretade. Jag tycker att vi har gjort den bästa lösningen för alla.

Martin Johansson, ordförande Kriminellas Revansch i Samhället, Kris, i Göteborg, håller med om att det inte finns någon universallösning på hur man blir av med ett beroende. Men han är kritisk till att vindskydd är någon lösning.

– Det är bättre att satsa på vettiga lösningar, som att bygga bostäder och att jobba med att göra förändringar i livet. Det är säkert många i vindskyddet som vill ta sig ur missbruket men som inte vet hur de ska göra, säger han.

Att kommuner väljer lösningar som vindskydd är oroande, menar Alice Åström.

– När sådant här dyker upp samtidigt som vi vet att det är en ekonomiskt svår situation för de flesta, blir jag oroad över att det handlar om att minska insatserna och bara ge enkla lösningar. I så fall är det katastrof.

I Frölunda utreds möjligheten att bygga liknande vindskydd och Sören Björkman(S), ordförande i Frölunda stadsdelsnämnd, medger att det till viss del handlar om en billig lösning.

– För 30 år sedan jobbade jag som socialarbetare och då hade vi en lokal med öppen verksamhet för de här personerna och vi jobbade med förändring för dem. Men de ekonomiska resurserna finns inte i dag.

Precis som Stefan Svensson tror inte Sören Björkman att det går att få bukt med missbruksproblemen.

– Vi har inte ambitionen att bryta missbruket, nu har vi ingen annan vision än att se till att de inte far illa. De har sitt missbruk och vi ger dem ett ställe att vara på.

Vid Säveån sitter Elisabeth, som inte vill uppge sitt efternamn, och fryser när höstvindarna drar rakt igenom vindskyddet. Hon har gått dit några dagar i veckan sedan det byggdes 2006 och hon berättar att hon egentligen önskar att hon kunde sluta dricka alkohol, men då skulle hon behöva något annat att engagera sig i. På andra sidan Säveån har RIA, som håller i kristen social verksamhet, sina lokaler. En dag i veckan ordnar de frukost enbart för kvinnor och Elisabeth hade gärna sett fler sådana aktiviteter.

– Men de (kommunen) har ju inte ens pengar så det räcker till barnen, så då satsar de inte på oss heller, säger hon.