Det var från början tänkt att bli en kort dikt, en bok som ett pappersflygplan som man skickar ut från ett höghustak, berättar Johannes Anyro. Istället blev det en tegelsten. Innehållet är argt och politiskt. Fängelset i titeln blir en metafor för ett samhälle som håller sina medborgare i ett järngrepp.

– Jag ville hitta ut ur en politisk och existentiell sorg. Jag förlorade mitt språk någon gång när jag skrev Omega, hade efteråt en känsla av att orden bara var skelettdelar utspridda i aska, döda ting, nakna, bisarra. När jag skrev ordet ”människa” fanns inte längre någon människa, bara ordet ”människa” som låg som en tyst sten på ett golv.

 

Jag läser boken som en arg och politisk samtidsskildring.

– Jag var arg, också, som vanligt, gick runt i city och ville kräkas på skyltdockorna, överflödet, förlamningen, men det fanns inte längre någon lycka i vreden, antagligen därför att det framförallt var mina egna privilegier jag var förbannad på. Jag ville också, ironiskt nog, eftersom boken blev över trehundra sidor lång, skriva en kort dikt, en bok som ett pappersflygplan som man skickar ut från ett höghustak.

 

Politiskt. Vad är det egentligen? Vad är politisk dikt för dig?

– Den mer uttalat politiska dikten kan nog skapa vissa verktyg och undersöka världen och kanske framförallt skänka en minskad känsla av politisk ensamhet hos det fåtal av oss som faktiskt gillar dikter och hämtar något ur dem som vi behöver i livet, kärleken, existensen, politiken. Jag känner en politisk törst släckas när jag läser andra arbetarpoeter, en Johan Jönsson, en Sonja Åkesson, och på samma sätt kan jag känna den törsten växa när jag läser böcker som saknar det politiska inslaget, eller litteratur som inte berör klasskonflikt, egentligen, och längta efter de andra, undertryckta röster som strävar efter att berätta något, efter min klass förtvivlade röster.

 

Det finns en känsla av instängdhet i boken. Dels maktapparatens kontroll, polisbilarna dyker upp med jämna mellanrum, och dels genom alla beskrivningar av lås. Alla drabbas när:

 

Låsvinden låser

och låser

över gatorna.

 

Berätta om de här inslagen.

– Rent politiskt är låset och nycklarna som förekommer i boken framförallt en bild av undantagstillståndet: det paradoxala fenomenet att demokratin just nu håller på att inskränka sig själv i det påstådda syftet att försvara sig själv. Misstänkta terrorister eller pirater måste tydligen förlora sina rättigheter för att de mänskliga rättigheterna ska kunna bevaras åt oss andra. I denna föreställning, och framförallt i den självklarhet med vilken de flesta av oss accepterar sådana idéer, finns en nyckel, tror jag, till det oerhörda våld som finns fruset och fossiliserat i våra samhällen.

– Låset är nog också, utöver de mer uppenbara, världsliga referenserna, också själva boken, eller orden, som låser fast betydelserna, spärrar dem. Vi ser på världen genom språkgallret, som man säger. Det är ett tema som finns ganska mycket i boken, att skriften är en sorts stelnande eller erövring – en kolonisering om man så vill. Jag hade i många år en känsla av att skriva på fiendens språk, eller att all skrift var fienden – studerade skriftspråkets födelse ur ett system för bokföring av ekonomiska transaktioner i Sumer, såg skriften som en av förutsättningarna för koloniseringen av det talspråkliga Afrika, och för ritande av kartor, diagram, indexering av varor och människor. En mängd system för förtryckande av tankar, kroppar. Så jag letade efter bilder av orden som inte var självklart positiva, bilder som handlade om förlust, inlåsning, död, för att ur det försöka skapa någon paradoxal mening eller skönhet, för det kändes som att annars var det inte längre värt ett skit.

 

Poesi läses av en insatt, intresserad men även relativt liten publik. Hur viktigt är det för en politisk författare att hitta balansen mellan form och innehåll. Finns det risker, om innehållet blir för komplext, att ett innehåll blir utan verkan för att det inte når fram?

Behöver läsaren nycklar till din poesi?

– Jag kan tänka mig att en massa människor som diggade till min första bok kommer att läsa nya boken och bli besvikna för att Johannes Anyuru inte står och mimar fram stjärnor och kondensstrimmor och fåglar över höghusen som en gammal trollkarl, som han ju ska göra. Men jag måste göra uppror mot mig själv ibland, jag har – med några lysande undantag – svårt att respektera författare som skriver samma bok tre gånger bara för att det gick fett första gången. Framförallt förblir nog för mig också den politiska poesin en stämgaffel för existentiella tillstånd och känslor, snarare än ett rent politiskt instrument.

– Men andra ord är det för mig lika viktigt att en kärleksdikt är begriplig som att en politisk dikt är det. Politiska dikter är en del av en stor flod av disparata röster som ropar kring frågor om makt, utopier, verklighet, och jag tror inte att det är någon mening för en dikt att ensam försöka utgöra den floden. Dikten är strömvirvlarna på bottnen, skummet som glittrar i ljuset. Nu fick jag säga glittrar, bra.

 

Under läsningen av Städerna inuti Hall fastnar jag för Anyurus beskrivningar av staden där livet blir en inspärrning. Precis lika effektiv och hotfull som fängelset Hall.

 

Staden framställer inte

liv eller död

utan överlevnad

 

Eller raden:

 

Staden är den negativa bilden

av allts rörelse.

 

Möjligheter till förändring glimtar till:

 

Om tillräckligt många

främmande kommer

till staden

blir den kanske

främmande

för sig själv.

Det är mörkt och pessimistiskt.

– Jag ville i någon mån skriva en civilisationskritik som inte hamnade i naturromantik utan som undersökte vilka flyktlinjer och förändringsmöjligheter som strömmade ur just det artificiella element som civilisationen arbetar med: att människor kan fantisera, tro på det osynliga, drömma, hoppas, längta, tala med varandra genom tid och rum. Jag tror att var och en som vill något annat än detta samhälle måste försöka hitta någon längtan som är främmande för kapitalismen, något begär som viskar till hjärtat att det kapitalismen kan ge bara är damm, död, sorg.

 

När jag läser Städerna inuti Hall bryter verkligheten in. Sirener från Hisingen. Ungdomar bränner bilar och kastar sten mot polisen. I din bok fastnar jag på raderna:

 

De som bränner bilarna är arga, trötta,

frustrerade, arbetslösa, inspärrade,

förbannade

 

Hur ser du på dessa händelser från ”din” förort?

– Raderna skrevs om de franska upploppen, men visst, de beskriver någonstans samma känsla jag alltid får när rapporter kommer om dessa upplopp.

När jag var ung och polisen hade tjafsat med oss om ingenting, sabbat ännu en kväll för att de inte tyckte vi skulle stå och hänga i centrum, för vi var ett gäng och all den där töntiga skiten de kom med, då gick vi alltid hemåt i våra för stora täckjackor och drömde och planerade fram i detalj hur man skulle kunna krossa rutorna på snutstationen, eller spraya en polisbil – allt det där de håller på med nu.

– Jag finner det skrämmande att det finns så stor tolerans i vårt samhälle för att snutar ibland spöar demonstranter och förortsungar och hemlösa och fyllon och sånt. Sanningen är ju att medelsvensson vet att det är så och tycker det är rätt, att det är en av polisens uppgifter i samhället, att vara ett sorts ”de tuffaste grabbarna i kvarteret”, för de fattar kanske inte vilket jävla ärr det sätter i hjärtat på dig när en polisman - som ska vara ditt skydd – när han säger till dig och dina polare till exempel ”svarskalle”, och ger dig en örfil i snutbilen, det är verkligen något som går sönder inuti dig då, och du slutar ganska mycket att bry dig om det här samhället.

 

Hur ser du på fokuseringen av dig som en skildrare av förorten?

– Jag kommer ju inte från en förort, så det är ganska tröttsamt. Framförallt är det tröttsamt därför att ordet förort verkar vara betingat mer av etnicitet än av klass, och vara ett sätt för journalister att säga ”snubben är svart” utan att säga ”snubben är svart”. Jag har nog en klassbakgrund som liknar de som ibland finns i förorterna, kanske, inte vet jag.

– Det är förresten sjukt att förorten är ett ord i bestämd form, som att det var en enda plats, som Paradiset eller Hades. Det finns ju tusen förorter. Däremot finns det bara ett centrum, en innerstad, som pladdrar och pladdrar om alla andra.

– Jag är arbetarklass, det är för mig ett mycket intressantare begrepp än förort, etnicitet och invandrarförfattare. Jag tycker att jag har mer gemensamt med Johan Jönsson eller Annerli Jordahl, som skriver om fattigdomsskräck och dåliga tänder och verkliga frågor om politisk makt, än vissa så kallade invandrarförfattare som bor i typ city och sysslar med sin identitet och sina eviga berättelser om kulturskillnader och sin befrielse för att kunna komma in på rätt nattklubbar eller vad vet jag vad folk har för mål i livet.

Johannes Anyuru har alltid gillat att laborera med språket. I recensioner till debuten Det är bara gudarna som är nya beskrevs hans röst som unik och som vittnesmål från förorten. Stilen är klassisk med ett nyskapande bildspråk. Samplingarna rör sig fritt mellan hög och lågt. Homeros och hiphop. I nya samlingen kan man utläsa blinkningar till sci-fi-rysaren Rovdjuret, Aliens, Stålmannen till Vergilius romerska nationalepos Aeneiden.

Han har ett levande och vackert språk. Samtidigt har det en kritisk potential. Att äga ett språk, att få vara delaktig, och att bli lyssnad på är till sist frågor om makt och politik.

Att låta språket leva och hitta nya vägar kanske är politiskt i sig. ”All poesi är politisk. Låt vara att de þesta poeter inte vill låtsas om det själva”, yttrade Lars Mikael Raattamaa i en intervju inför hans debut Politisk dikt. Har du en liknande syn?

– Ja, varje offentlig röst är politisk. Att skriva eller tala timme ut och timme in, i denna värld, utan att tala om politiska frågor, är ett kraftfullt politiskt påstående att vi inte behöver bry oss om vår omvärld. De eskapistiska, inåtvända rösterna behövs också, men de förblir politiska, och det bör man vara medveten om.

 

Marcus Birro flyttade för några år sedan ifrån Göteborg. Samtidigt öste han galla över en stad som inte förstod att uppskatta sina kulturutövare. Hur tycker du att det är att verka som konstnär i Göteborg?

– Som poesistad är Göteborg intressantast i Sverige just nu, och har varit det ett bra tag, så vitt jag kan se. Göteborg är bra för det är avslappnat på ett annat sätt än Stockholm, där jag ofta en känsla att allt är ett inslag i ett ändlöst revirpissande.

 

Evenemangen radar upp sig i vår stad. Bokmässan är i full gång. Vad tycker du om den?

– Bokmässan är en sån riktig apfest på alla möjliga sätt, men den är ganska rolig. Nu har jag inte varit där på länge, så det blir roligt.

 

När din debut släpptes var du 24 år och jobbade på behandlingshem för att få tillvaron att gå ihop. Nya diktsamling är omfattande och måste ha tagit ett tag att få ihop. Har du haft möjlighet att jobba enbart med skrivandet?

– Yup. Jag har undervisat en del i kreativt skrivande och jobbat med Riksteatern vid två tillfällen, men i övrigt lever jag på uppläsningar, framförallt, och mina böcker.

 

Närmast är du aktuell med pjäsen Förvaret, premiär på Stadsteatern i december, som du skrivit tillsammans med Alexander Motturi. Vad är tankarna bakom den?

– Det är en pjäs som i någon mån tar sin utgångspunkt i dokumentärt material eller snarare fragmentariska berättelser från Flyktingförvaret utanför Göteborg, och blandar med drömmande inslag, snö som faller ur innertaket. Sorg, kärlek, hat. Ytterst tänker vi att den handlar om livets och språkets förmåga att överleva då det ”förvaras”, eller då det försöker existera någonstans alls i ett samhälle där en sån plats överhuvudtaget finns. Henrik Dahl regisserar, det blir en underbar, sorgsen och rolig pjäs.