Kommer 2009 att gå till historien som året då kulturen fick sig en riktig avhyvling? En förorättad opinion ler i mjugg när Anna Odell ställs inför skranket, och Göran Hägglund har tagit bladet från munnen och utsett kultursidornas ”idisslande” till samhällets fiende nummer ett. Parallellt löper en debatt om den figurativa konstens värde, där denna ses som mer begriplig än den abstrakta, och när författarna skriver sina manifest handlar det också om en polarisering mellan det raka berättandet och den experimentella litteraturen. Abstrakt och experimentell upplevs som riktningar som gynnas utifrån ett rådande paradigm, och dess förespråkare som varande vänstervridna med en radikal syn på samlevnadsformer.

Kommentarerna kring Hägglunds Almedalsutspel, om den djupa klyftan mellan ”vanliga människor” och ”kultureliten”, har varit många och av skiftande karaktär. I slutet av augusti tog Göran Skytte upp tråden på Svenskans ledarsida (29/8). Den tysta majoriteten är inte längre tyst, gläds han åt, liksom åt Marcus Birro och hans vanlighetshyllningar i Expressen. Tack vare de nya medierna kan var och en uttrycka sin mening, utan att censureras av en von oben-redaktör. Man kan till exempel säga att man gillar kärnfamiljen, trots att det är politiskt inkorrekt.

Det där är ju inget nytt, men det som gör mig lite häpen när jag läser Skyttes inlägg och återvänder till kd-ledarens tal, är att jag tycker mig skönja en uppmaning till intellektuell inaktivitet. Hägglund gör sig lustig över performance och dekonstruktion, Skytte tror att en stor del av folket inte hänger med, ”eller inte vill hänga med”. Varför? För att alla kulturskribenter är polyamorösa ateister med magisterexamen i genusvetenskap, som gemene man inte kan identifiera sig med? Är det så att de flesta nöjer sig med jobb, semester, familj och lite Mankell, eller råder det möjligen brist på reella alternativ?

Även Hägglund anser kultur vara viktigt, som han förtydligade i Aftonbladet (30/8), men det råder inga tvivel om att kulturen enligt honom framför allt ska göra nytta, i avseendet vara moraliskt uppbygglig. Hägglund kanske anser att det är en viss typ av kultur som premieras i media. Men istället för att raljera över denna kanske han kan uppmana ”sitt folk” att reflektera över vilket slags kultur de vill ha. Och Göran Skytte kanske inte behöver vara så nöjd över att folk inte hänger med. Man är trots allt född till människa, inte till kanin eller giraff.

Skyttes gud har utrustat varje individ med en hjärna. Bör man inte som en god kristen förvalta sitt pund? Eller ska man hellre följa devisen saliga äro de enfaldiga?

Om vanlighet är synonymt med majoritet kan man frukta att det är vanligheten som bär ansvaret för att det är kultur i sin simplaste form som toppar försäljningsstatistiken över musik, böcker och film. Och om det i själva verket är ovanligt att vara politiskt korrekt, att det är en helt vanlig (man) som spyr galla över homosexuella när han får tillgång till internetforumets relativa anonymitet. Kulturetablissemangets förmenta normupplösning ter sig i sammanhanget oförarglig, för att inte säga nödvändig.

Men när Marcus Birro beskriver sin vanlighetslängtan (Expressen 8/7) får jag intrycket av att det han längtade efter var att må bra, ha lite lugn och ro. Och att den som vill vara originell, vilket ju fler och fler strävar efter när individen sätts framför kollektivet, i hans värld måste vara det på ett sätt som innebär att man mår psykiskt dåligt, dricker för mycket och har dålig ekonomi.

Det är en uppfattning som bygger på idén om den lidande konstnären, och jag tror inte att någon kultursida strävar efter att göra sådana av hela befolkningen. Om vanlig upplevs som motsatsen till svårmodig kan det förstås kännas som att det inte är riktigt tillåtet att vara det senare, med ständiga terapisessioner i tv på bästa sändningstid.

Så vanligheten kanske är värd lite uppmuntran, förutsatt att den kan skiljas från inskränkthet och förljugenhet.

Nå, förljugen kan man väl få vara om man behagar, men den inskränkte förtjänar vägledning, inga brandtal.