Sveriges Författarförbund har 2 600 medlemmar och de flesta är alltså inte Liza Marklund, Ulf Lundell och Jan Guillou. När jag berättar för nya människor jag möter att jag är författare brukar de bli intresserade men samtidigt lite ursäktande medge att de inte har hört talas om mig. Vilket förstås är helt naturligt, eftersom jag inte är någon kändis, och det brukar jag förklara för dem. Alltså, att det finns tusentals andra svenska författare som jag. Sedan vill den nya bekantskapen veta vad jag har skrivit. Och vad mina böcker handlar om. Och om jag tjänar några pengar på dem. Och det gör jag ju inte, i likhet med de flesta andra i min situation. Jag har hittills givit ut fem romaner och de har sammanlagt inbringat ungefär 30 000 kronor. Före skatt. Jag har en poetkompis som på frågan “kan du leva av ditt författarskap?” brukar svara “nej, jag dör av det”.

Inte heller är det många författare som sitter i vitmålade skrivarlyyyyor på Söder och jäser, som Linda Skugge fick för sig för ett par år sedan när hon gick till attack mot “finkulturen” i Expressen. I varje fall inte av dem jag känner. Någon hyr en skrubb, någon delar en kontorslokal med andra, någon sitter hemma och skriver, som jag. Lägenheten där jag bor är min skrivarlya och jag brukar flytta datorn till det rum där det för tillfället är lugnast. Det fungerar alldeles utmärkt, trots att jag förutom man och barn har ett gym under golvet, en lekpark i närheten och en katt som gärna lägger sig på tangentbordet.

Vad gäller försörjningen så finns det stipendier att hoppas på för författare som inte säljer så bra. Det är ett system som ibland angrips från olika håll, med hänvisning till att böcker ska klara sig på samma kommersiella villkor som till exempel gummisnoddar. Angriparna hojtar om sina skattepengar och tycker att det är förskräckligt att de går till konstiga experimentromaner och obegriplig poesi som ingen läser. Då brukar jag alltid undra varför det är så lätt att dra till med sådana argument just när det gäller kultur. Och inte när det gäller till exempel trafik, där folk dör i hundratal varje år. Dessutom bygger stipendiesystemet för författare på biblioteksutlåningen. Det vill säga, författarna ställer sina böcker till förfogande på biblioteken och tilldelas sedan en viss summa – i år 1 krona och 29 öre – per utlånad bok. Större delen av pengarna går direkt till de mest lånade författarna, resten går in i stipendiefonderna. Det är ett schysst och solidariskt system, där de populära författarna hjälper de okända att kunna göra sitt jobb. Barnboksförfattarna brukar ligga i toppen på utlåningsstatistiken och jag har alltså Astrid Lindgren, Martin Widmark och Gunilla Bergström att tacka för de stipendier jag har fått.

En annan sak jag brukar fundera på är varför de som angriper den olönsamma litteraturen inte sätter sig ner och tänker efter. Hur kul skulle det vara om det bara fanns deckare, chick lit och kokböcker? Om det inte fanns några essäer, kulturtidskrifter eller dikter? Om inte okända debutanter fick en chans att utvecklas och göra någonting av sitt författarskap? Bara ett fåtal skulle sakna mig om jag försvann, men om alla som jag inte fanns? Poeterna, avantgardisterna, filosoferna, de egensinniga som går sin egen väg. Eller som ingen har upptäckt för att de inte passar in i någon trend. Ja, jag är i alla fall säker på att litteraturen skulle bli urtråkig utan oss.