Samtidigt som väljarna blir allt friare i sina val, och allt mindre beredda att köpa ett färdigt paket, ges de allt färre valmöjligheter. Från att ha haft sju partier med olika profil att välja mellan går vi allt mer mot ett tvåpartisystem. Samtidigt som världen blir mer komplex och samhällsutvecklingen får fler och fler dimensioner försöker de etablerade partierna att få väljarna att ställa upp på att det enda valet vi ska göra är mellan rött eller blått. Mellan Mona eller Fredrik. Ett val där alternativen till sitt innehåll dessutom är förbryllande lika varandra, med fokus på tillväxt, ökad konsumtion, arbete, centralisering, storskalighet och kontroll av medborgarna.

I det läget är det inte konstigt att vi fått fler utmanare på den partipolitiska arenan än någonsin tidigare. Att partier som piratpartiet, feministiskt initiativ och junilistan allt intensivare knackar på dörren till riksdagen bör i grunden ses som ett demokratins hälsotecken, snarare än en kris.

Problemet är inte att fler och fler överger de etablerade partierna – aktiva så väl som medlemmar och väljare. Problemet är att de etablerade partierna gör allt de kan för att stänga ute nya partier och därmed deras väljargrupper. Det tydligaste vapnet är förstås fyraprocentspärren, men det byggs sedan på med enprocentspärren för tryck och distribution av valseldar till vallokalerna, två och en halvprocentspärren för partistöd och inte minst med den mer diffusa mediespärren.

Alla dessa spärrar skapar en paradoxal situation där ju större behovet blir av nya partier desto fler dyker det upp, och desto mindre chans blir det att någon av dem ska ta sig över fyraprocentspärren. Det eftersom väljare som fått nog av den parlamentariska likriktningen kommer att sprida sina röster på allt fler alternativ.

Vi såg det redan förra riksdagsvalet, då inte mindre än fem partier fick ett sådant högt valresultat att endast fyraprocentspärren höll dem utanför riksdagen. Utan den spärren hade de fått allt från två till elva mandat. Ytterligare ett parti hade dessutom legat precis på gränsen till ett första mandat. Tillsammans fick partierna utanför riksdagen över 300 000 röster och nästan 6 procent. Det trots att många visste att deras röst tack vare fyraprocentspärren inte skulle leda till någon representation.

Utöver de dryga 300 000 väljarna finns det ett stort mörkertal av sympatisörer som sett det som meningslöst att rösta på ett parti som troligen inte kommer in, eller som inte lyckats få tag i valsedlar. Hur stort mörkertalet är går inte att veta, men att det skulle vara en bra bit över en halv miljon, som tack vare fyraprocentspärren ofrivilligt inte är representerade i riksdagen, är inte en speciellt djärv gissning.

I detta val lär antalet röster på partier utanför riksdagen öka ytterligare. Mellan 2002 och 2006 var den nästan en fördubbling (90 procents ökning) och antalet partier som hade kommit in utan spärren gick från två till fem eller sex. När likriktningen – framför allt inom, men även mellan de två blocken – accelererar finns det all anledning att tro att den utvecklingen kommer att fortsätta.

Det är lätt att tro att Piratpartiets framgång i EU-parlamentsvalet innebär att de även kommer att segla in i riksdagen nästa år. Att EU-val och riksdagsval är två helt olika saker kan dock Junilistans historia lära oss. De gjorde ett dubbelt så bra val år 2004 som Piratpartiet gjorde i år och fick 14,5 procent, men var ändå inte i närheten av att komma in i riksdagen 2006, utan fick då endast en halv procent. Det är betydligt lättare för folk att rösta på nya partier i EU-valet än i riksdagsvalet. Och inte ens om Piratpartiet skulle lyckas behålla alla sina väljare från EU-valet är det tillräckligt för att komma över fyraprocentspärren (såvida inte valdeltagandet samtidigt sjunker ordentligt).

Som ett resultat av att Miljöpartiet har gett upp de flesta grundläggande gröna idéerna har en diskussion påbörjats om ett nytt grönt parti. Den ekologiska och ekonomiska krisen gör de gröna frågorna mer relevanta än någonsin, men ingen av de etablerade partierna vågar ta upp dem, utan kör på i samma gamla hjulspår. Nu även med MP i släptåg.

Ett parti som vågar driva tillväxt- och konsumtionskritik, medborgarlön och kritik av arbetslinjen, kärnkraftsmotstånd och militär avrustning skulle därför ligga helt rätt i tiden.

Men det skulle trots det riskera att bara bli ytterligare att parti som konkurrerar om rösterna från dem som är tillräckligt trötta på de etablerade partierna för att rösta på ett parti som trots stöd inte kommer att få mandat. För ju fler små partier som försöker komma in, desto svårare för alla att lyckas.

När de stora partierna konstant samarbetar genom spärrar och ekonomisk förfördelning för att hålla de små utanför riksdagen är det rimligt att de små samarbetar för att trots det komma in. Inte bara för sin egen skull, utan även för att minska det demokratiska underskottet som skapas av att allt fler väljare och partier inte blir representerade.

Feministiskt initiativ, Piratpartiet, Junilistan, Sjukvårdspartiet och gärna ett nytt grönt parti borde bilda en fyraprocentallians. En valteknisk allians under samma beteckning, men med egna listor och där valresultatet får fördela mandaten. En valteknisk allians där alla partier fortsätter att driva och utveckla sin egen politik utan politisk anpassning till varandra.

På det sättet kan alla tryggt rösta på den politik de tycker är bra utan att riskera att slänga bort sin röst. Når de bara fyra procent tillsammans, vilket inte borde bli ett stort problem, så kommer varje röst att bidra till mandat för just det parti man röstar på.

Alliansen skulle också kunna fungera som en allians mot Sverigedemokraterna och för ett öppet samhälle. För om inte någon annan på allvar utmanar de etablerade partierna lär SD göra det. Alla vi som tror på ett öppet och generöst samhälle har därför allt att tjäna på att de gamla partiernas utmanas av krafter som står för det, istället för de rasistiska partierna.

Men framför allt skulle det vara en allians mot utestängandet av småpartier. En allians mot det demokratiska underskott som blir allt större ju fler som blir orepresenterade i riksdagen. En allians mot den gamla förlegade blockpolitiken. Helt enkelt en allians för nytänkande och nya dimensioner i politiken. Visst vore det befriande?