Kanske förstod inte Omars familj instruktionerna, kanske var soldaterna panikslagna över att det sprang omkring självmordsbombare i närheten som när som helst kunde spränga dem i bitar. Kanske förstod man inte varandra.

Soldaterna öppnade eld mot minibussen och Omars pappa, mamma, syster och bror massakrerades. Tvåårige Ali blev skjuten i huvudet. Vad skulle vi ha gjort, muttrade en av marionsoldaterna.

Historien återberättas av New York Times krigskorrespondent Dexter Filkins i boken Krig utan slut, där han rapporterar från krishärdarna Afghanistan och Irak. Boken är knappast en analys över det politiska läget i de bägge länderna; snarare handlar det om krigets råa vardag och de gigantiska kulturklyftor som uppstår mellan ockupationsmakt och befolkning.

Filkins reportage är träffsäkert och skoningslöst. Blandningen ter sig högst absurd: ena dagen gatustrider och kulregn, nästa dag en joggingrunda längs Tigris. Framför allt lyckas Filkins framhålla hur svältfödda de amerikanska soldaterna är på kunskap om landet de invaderar och ska upprätta en demokrati i. Språket är ett monumentalt hinder: när en amerikansk soldat inte kan kommunicera med medborgarna blir han en hotfull och skrämmande fiende, trots alla välmenande avsikter.

Filkins kastar sig utan att tänka på sin egen hälsa rakt ut i gatustriderna, till exempel vid invasionen av Fallujah. Bilar sprängs, hus jämnas med marken, och Dexter Filkins är säker på att han kommer att dö.

Filkins gärning är beundransvärd och hans berättelser står för sig själva: som när de amerikanska soldaterna i Irak lyssnar på AC/DC i stridsvagnen, samtidigt som kvarteren framför dem faller i spillror.

Det är alltså en fantastisk skildring av krigets eroderande fasor, från såväl soldaters som vanliga medborgares perspektiv. Och samtidigt ett bevis på hur undermålig den dagliga krigsrapporteringen egentligen är, med sitt ensidiga fokus på tid, plats och antalet döda, istället för sammanhang och berättelser. Därför är Krig utan slut en ynnest att läsa.