Varje gång man ser en luftballong i himlen hajar man till. ”Titta, en luftballong” säger man till sitt sällskap och pekar på den färgglada pricken i skyn. Det spelar ingen roll var i världen man är. Man blir alltid lite glad av att se en luftballong.

För luftballongen spelar det dock desto större roll i vilken himmel den flyger. Himlen över Irak ser sällan några brokiga ballonger. Den har sett bomber, Jas-plan och missiler. Men inga ballonger. Förrän en man vid namn Murtada Al-Hachami fick en idé. Han var trött på bilden av Irak som ett land ständigt på katastrofens rand. Han ville visa en annan bild, sätta Irak i ett internationellt sammanhang om fred. Han ville flyga luftballong över Babylon och han ville ha med sig ett stort internationellt team i ballonger. Han ville fylla himlen med kulörta prickar.

– I början av 2000-talet var Irak inte öppet för omvärlden. När resten av världen visade bilder från Irak var det alltid negativa bilder av elände och lidande. Så jag ville göra någonting som skulle förändra den medierade bilden av landet. Någonting som skulle påverka omvärldens syn på oss. På samma gång ville jag sprida ett fredsbudskap. Luftballonger är en perfekt symbol för fred. När de kan sväva ohotat i himlen betyder det att det är fred, säger Murtada Al-Hachami.

Han fick snabbt med sig dokumentärfilmaren Folke Rydén, som har över 40 dokumentärer i bagaget och har varit Mellanösternkorrespondent för Sveriges television i flera år.

– Jag har varit en del av problemet som Murtada beskriver. Jag har varit den som bara rapporterat om krig och misär i Irak. Så när jag hörde via en tredje part att Murtada hade den här idén och letade efter någon som kunde dokumentera projektet ville jag vara med. Det var en så kreativ och rolig idé, jag tänkte: varför inte? Låt oss se vad som kommer att hända, säger Folke Rydén.

Irak är inte längre ett land i fritt fall. Trots plågorna i form av krig och terrorism som sköljt över landet de senaste decennierna befinner sig landet nu i relativ fred.

Det är en sanning med modifikation dock, enligt somliga. I förra veckan stod det exempelvis klart att Sverige förlänger sin militära närvaro i landet. Trots att terroristerna IS tappat sina fästen i landet och en militär närvaro bevisat förhalar civilsamhällets återuppbyggnad. Vad det beror på tvistar de lärde om. Vill Sverige närma sig Nato? Är läget egentligen inte så stabilt trots allt? Vad som är klart är att Irak och det irakiska folket slits i mitten av allt.

Murtada Al-Hachami förklarar läget utifrån en civil persons perspektiv.

– Situationen är bättre än på länge. Det senaste kriget kom till Irak 2003. Sedan, när det var slut kom Al-Qaida och det islamistiska sektväldet. De ville starta krig mellan shia- och sunnimuslimer. Vilket de också lyckades med. Det kriget pågick mellan 2005 och 2008. Därifrån fram till ungefär 2011 var saker och ting lugnare än på länge i Irak. Då var det dags för IS att terrorisera landet. Nu finns de dock inte kvar i just Irak, utan håller främst till i Syrien.

Huruvida hans bild av läget i landet stämmer rent objektivt är omöjligt att säga. Ingen verkar kunna ge en objektiv bild av Iraks politiska läge. Vad både Murtada Al-Hachami och Folke Rydén vet helt säkert är dock att trots krigen pågår det vanliga livet för de vanliga människorna. Parallellt med förstörelsen försöker människor som bor i Irak upprätta en normal vardag.

– När folk frågar mig hur det är att rapportera från platser som Irak säger jag alltid ”om det brinner någonstans så filmar vi det”.

– Vi filmar inte alla andra platser där det inte brinner. Och det brinner inte på de flesta platser, men den bilden förmedlas inte av oss korrespondenter. Någonstans i bakhuvudet ville jag alltid göra ett sådant här projekt, visa en annan bild av Irak och Mellanöstern än den som oftast kablas ut i väst. För jag vet att det vanliga livet går vidare, även om det pågår ett krig, säger Folke Rydén.

Murtada Al-Hachami fortsätter.

– Fram tills nyligen var Irak helt stängt för omvärlden. Det fanns inget internet, moderna mobiltelefoner eller satellit-tv. Men nu är vi uppkopplade mot hela världen. Ungdomarnas attityder förändras dramatiskt i takt med att de exponeras för vad som finns och pågår i resten av världen.

Dokumentären Balloons over Babylon handlar egentligen om det. Att exponera omvärlden för en bild av ett fredlig Irak med en färgglad himmel. Samt att ge irakierna på marken någonting att le åt. Beslutet att fylla himlen med luftballonger visade sig dock vara lika genialt som dumdristigt. Det må vara fred i Irak, men dess beslutsfattande och politiska system är fortfarande långt ifrån funktionellt.

– Politik i Irak är en enda röra. De flesta är inte professionella politiker utan någons vän eller familjemedlem. Det politiska partiet som har makten anställer sina kompisar som ministrar. Det spelar ingen roll om personen i fråga kanske egentligen är en livsmedelshandlare i Danmark, han kan bli inrikesminister i Irak, säger Murtada Al-Hachami.

Han fortsätter.

– Du måste känna någon som känner någon för att få någonting att hända i Irak. Ibland lyckas man övertyga politiker men så försvinner de bara. De säger ”okej, vi hjälper dig” och sedan så går de inte att hitta någonstans. Vi får bara fortsätta jaga dem. Det gjorde projektet mycket svårare att genomföra.

Det var inte bara formell politik och byråkrati som kom i vägen för projektet. Mitt i allt dyker IS upp och hotar att luftballongerna kommer att bli terrormål om de får flyga. En perfekt metafor för att när ballongerna syns i himlen är det fredstid. Men varken Murtada eller Folke gav upp och till slut blev det luftballonger och en film. Mot bokstavligen alla odds.

– Berättelsen är på sätt och vis universell, det handlar om en människas dröm och ambition. Det finns ett talesätt som lyder: Att nå bergets topp är inte målet, utan resan dit är det. I det avseendet är Murtada Al-Hachamis historia väldigt relaterbar. Man får en idé och bestämmer sig för att genomföra den från början till slut. Oavsett vad. Det fascinerar mig.

– I Hollywood kallas det för en hjälteresa. Det är en uråldrig berättelse som funnits lika länge som mänskligheten själv, säger Folke Rydén.

Hur kändes det till slut att se luftballongerna i himlen över Babylon?

– Det var otroligt. Jag kände mig som en kung, säger Murtada Al-Hachami.