Fredrik Mikaelssons nya album Tama Lejon innehåller även spår av hip hop och lite ska, men i huvudsak är det rootsig reggae. Musiken och tonfallet (men inte dialekten) får mig att tänka på tidiga Kalle Baah. Det är rak och enkel reggae och det svänger rätt bra. Men det första som får min uppmärksamhet är texterna. Till skillnad från många andra låtar i den här genren är de befriande fria från tillkämpad rastafarianism och pepshärmande politik. Med det försöker jag inte heller säga att det är P3 sommarreggae. Bara att skivan tematiskt spänner över ett bredare fält. Hela skivan är rätt mysig och soft. Mikaelssons skiva innebär ingen reggaerevolution, det är roots reggae med de självklara kopplingar det innebär. Jag tror dock albumet håller genom sommaren och klarar av att värma även i vinter.