Litteraturprofessorn Louise från Oslo är trött. Hon har slut på engagemang vad det gäller jobbet, kärleken och politiken. Hon som brukade vara så duktig, källsortera och betala pengar till Amnesty. Nu brinner hon inte för något och det är också något som gör henne less. Inte för att världen behöver hennes engagemang, men det känns som en förlust för henne personligen att inte brinna för något.

Medsläpad på en bluesfestival träffar hon Truls i en husvagn. Han är bilförsäljare och har aldrig hört talas om Pierre Bourdieu. Truls är såå fel för Louise. Ändå kan hon inte undvika att förälska sig i honom. Mötet får Louise att analysera och dissekera sitt liv och skillnaderna mellan dem. Hon vrider och vänder på frågorna och vill komma fram till hur hon nu ska leva sitt liv. Truls verkar mest vara glad och vilja träffa Louise. Den ädle vilden från Skien…

Hjulskifte är en ömsint och långsam studie i en kärlek som, såklart, inte är helt okomplicerad. Den rör sig i gränslandet för vad som egentligen får sägas. Kan man diskutera klassklyftor som ett problem för kärlek i dagens samhälle? Och ännu känsligare är väl frågan om bildning. Ska Louise vara en professor Higgins för Truls Eliza?

Hjorth skriver med ett språk och ett berättande som får ta sin tid. Det är återhållsamt, men ändå rikt på färger, dofter och valörer. Boken igenom är man i huvudet på Louise, som ibland har vissa drag av Mersault i Camus främlingen. Handlingen drivs framåt genom hennes tankar och analyser av situationen och livet. Det är väl också därför Truls verkar så enkel och självklar, eftersom läsaren hela tiden ser honom genom Louises ögon. Vi vet egentligen väldigt lite om Truls tankar kring förhållandet med Louise.

Det är också detta som ibland får Hjulskifte att kännas lite kort och ensidig. Språket är vackert och historien fascinerande, men jag saknar djupet, komplexiteten. Nu är det som om perspektivet bara är det omvända från äldre romaner där det då var mannen som var komplex och analyserande och kvinnan så enkel, naturlig och vacker.