En festival som utmanar det konventionella och invanda – en fest som stimulerar både hjärta och hjärna. I år startar Clandestinofestivalen med konferensen Offer och martyrer – politiska interventioner som onekligen känns spännande.

Aleksander Motturi från Bwana Club är konstnärlig ledare för Clandestinofestivalen. Han står tillsammans med Museion, Glänta och Världskulturmuseet bakom konferensen. Som huvudtalare har de lyckats få hit Trinh Minh-ha, vietnamesisk filmare, filosof och feminist och en av de mest intressanta rösterna inom den postkoloniala teoribildningen.

Vad är det som gör Trinh Minh-ha intressant?

– Jag tror att det är hennes unika stil lika mycket som hennes idéer. Det tillsammans med hennes konstområdesövergripande arbetssätt, det är ju inte bara i kraft av hennes essäer och böcker som hon fått den ställning hon har i det postkoloniala fältet, utan lika mycket genom filmerna, hennes bakgrund i musiken, poesin med mera, säger Aleksander Motturi.

Föredragen och seminarierna ligger till grund för en kurs som ska ges av Clandestinoinsitutet. Vad är tankarna bakom institutet och varför startades det?

– Clandestinoinstitutet är den utbildningsverksamhet som vi driver sedan ett par år tillbaka i Göteborg. Det startades i samband med att några av de kurser kring rasismens och kolonialismens historia som vi tidigare höll på universitetet lades ner. Argumentet var då att man inte var säker på att man ville ha en postkolonial profil. Man antydde också att det inte fanns tillräckligt stort intresse bland studenterna. Som det verkar nu är det fler folk som söker till oss än till många kurser på universitetet och det trots att vi knappt sprider information om våra kurser.

Vem riktar sig kursen till?

– Den är öppen för alla som är intresserade. Vi har allt från kulturarbetare, och doktorander till aktivister och allmänt kunskapstörstande individer. Det är folk som upplever att vi gör unika föreläsningsprogram. Nyligen har vi haft en serie föreläsningar i Finland. Vi ingår också i ett forskningsprogram med forskare från bland annat Goldsmiths University of London som turnerar i Europa.

Världskultur/världsmusik är ett i mångas tycke hopplöst begrepp – Trinh Minh-ha diskuterar vikten av självrepresentation och ifrågasätter västvärldens förenklade bilder av bland annat tredje världen.

Clandestinofestivalen är en stark och viktig scen för musik, men är det världsmusik som erbjuds?

– Vi ser för det första inte på vilket sätt den typen av begrepp kan frigöra några som helst öppningar när det gäller att överskrida inbillade och faktiska gränser mellan kulturer. Vi ser inte att det kan klargöra någonting om musiken. Det är ett begrepp som skapats av marknaden i syfte att ackumulera kapital. Det handlar inte musik utan om industri. Clandestino är dessutom inte enbart intresserad av musik från ”andra” delar av världen. Vi uppmärksammar ofta artister som bryter gränser mellan genrer, territorier och subkulturer. (Andra gånger är det artister som förvaltar traditioner och arbetar inom en och samma genre.)

Ni har en enorm spännvidd i det musikaliska urvalet. Hur resonerar ni er fram till vilka som får äran att ta plats i festivalen?

– Knepet är enkelt. Vi har inget på förhand givna recept eller hämningar. Vi följer inga nationella gränser, inga konstnärliga inriktningars våta drömmar om att kultförklara sig själva och vi bryr oss inte om vad som hypas inom huvudfårans media. Vi tar in tips från artister som uppträtt på festivalen och andra i vår omgivning. Sedan bestäms urvalet nyckfullt i ett tillstånd av trans framför en grupp seriekopplade laptops. Det är inte så mycket förnuftiga resonemang i processen alltid.

Som vanligt är Clandestinofestivalens program proppat med spännande akter. Reggaelegenden Buju Banton är den största bokningen.

Buju Banton är en omstridd artist, främst beroende på att han som 15-åring skrev den aggressiva Boom Bye Bye, som tolkats som att han försvarar våld mot homosexuella. Detta bidrog till att han och andra bojkottades efter en kampanj från den brittiska organisationen Outrage! som motsatte sig hatspråk mot homosexuella som förekommer bland olika artister världen över. I samarbete med bland andra Michel Jovanovic på det franska bokningsbolaget Mediacom formulerade organisationens ledare Peter Thacthell senare ett kontrakt, The Reggae Commission Act, som för ett par år sedan undertecknades av en rad jamaicanska artister, däribland Buju Banton. Många kritiker menar dock att The Reggae Compassionate Act är ett tandlöst kontrakt då homofobin genomsyrar hela det jamaicanska samhället – homosexuella handlingar bestraffas där med upp till tio års fängelse, och en gammaltestamentlig syn på homosexualitet dominerar och artisterna reflekterar snarast en rådande opinion.

Frågan som kritiker ställt är om de som hittills har skrivit på The Reggae Compassionate Act verkligen har ändrat åsikt och inställning i frågan, eller om det är ett spel för gallerierna.

Clandestinofestivalen väljer dock att beskriva Banton som en artist som i sina texter i första hand tematiserat orättvisor som har sina rötter i kolonialismen och annan klassisk rootsreggaetematik: fred, kärlek och medvetenhet.

– Vi ville ha hit Banton av det enkla skälet till att han hör till en av de absolut främsta reggaeartisterna som kommit fram i generationen efter Bob Marley. Men visst, vore det inte för att han skrivit under The Reggae Compassionate Act, så hade vi inte bokat honom. Han skrev en låt när han var 15 år som han fått betala ett oerhört högt pris för. Det var en fantastiskt kampanj som Outrage! gjorde, säger Aleksander Motturi.

– Kampanjen borde verkligen kopieras och tillämpas på alla homofientliga nationer som hyser Eurovisionsschlagerfestivalen. Det är ju fint om man får till stånd djupare diskussioner om den typen av problem också.

Förra årets gästades Storan och i år är det Röda Sten som gäller. Blir det bättre?

– Storan har vi lämnat för gott. Röda Sten är en utmärkt plats. Det enda skälet att vi inte tidigare valt att lägga festivalen på Röda Sten är det varit en så självklart plats. Jag tror att många av våra besökare ser detta som den naturliga platsen för Clandestino. Det kommer att bli väldigt intressant och om det funkar så bra som vi tror hoppas vi kunna utvidga programmet i framtiden.