När jag ska skriva en krönika går jag omkring och känner efter, nosar runt och funderar på vad som för tillfället engagerar mig. Ibland kommer ämnet på direkten, ibland tar det lite längre tid. Så blev det den här gången, så i går kväll gick jag ut i köket, där mannen och dottern och katten höll till. Dottern, åtta år, kokade nudlar och mannen, trettioåtta år, satt vid bordet med ett papper framför sig. Katten, tre år, gick runt med en tratt på huvudet eftersom han har varit i slagsmål och såret måste få läkas i fred.

– Jag ska skriva en krönika, sa jag, men jag vet inte vad den ska handla om.

– Vad är en krönika? frågade dottern.

Jag förklarade så gott det gick: Man skriver i en tidning och tycker något och i bästa fall så får man pengar för det. Dottern var genast med på noterna, måttade en knapp decimeter mellan tumme och pekfinger och sa:

– Skriv en sådan här bit om dig själv, en sådan här bit om Sigge, en sådan här bit om mig och en sådan här bit om pappa. Lite fakta om oss. Det blir bra.

Enkelt, tänkte jag. Och varför inte? Jag undrade var dottern fått det där i från. Är det sådant man gör på lektionerna i skolan, mäter texter i längd så där? Säger läraren ”skriv så här mycket om påsklovet” kanske? Eller var det helt enkelt ett rättvist system för en familj? Alla får lika mycket utrymme, även katten. Men fakta? Vad är fakta när det gäller människor och djur? Ålder och matvanor och pälsfärg och intressen? Katten är snaggad och mannen är vit och brun. Eller om det är tvärtom. Dottern har i alla fall tofsar i håret. Mannen satt och ritade någon sorts figur.

– Vad föreställer det där då? frågade jag.

– Det här? sa mannen. Det är Djävulen. The Old Man. Han bara dök upp.

Han skrattade. Ja, inte Djävulen. Mannen, alltså.

– Nu står Old Man i farstun, sa dottern.

– Men han har ju fyra horn, sa jag.

– Nej, sa mannen, det där är öron. Så går det när man lyssnar för mycket på Morbid Angel. Då blir det så här.

– Hur lång tid tar det för mig att lära mig engelska, frågade dottern, om ni pratar engelska med mig varje dag?

– Ett halvår kanske, trodde mannen. Det går nog rätt så fort.

Dottern har en helt annan tidsuppfattning.

– Ett halvår?! sa hon upprört. Shit.

Och nu märker jag att det är svårt att veta vad och hur långt jag har skrivit och vilket stycke som handlar om vem. Folk och fä blandar gärna ihop sig. Det blir oredigt. Lite hur som helst. Dessutom skulle jag skriva om psykvården, faktiskt. Linda Skugge har ett recept på hur man blir en bra krönikör. Man ska vara privat och pinsam. Och iskall. Och inte ta åt sig av kritik. Och arbeta stenhårt och hålla deadlines. Det där med privat och deadline kommer åtminstone att funka här.

Men psykvården, var det. Hur knyter jag ihop den här säcken? Mannen, dottern, katten, Djävulen och jag. Jo: det är i familjen allting börjar. I samspelet mellan föräldrar och barn. Det är där det händer, det är dit man återvänder och det är där man först får syn på sig själv. Och om nu The Old Man en dag faktiskt står i farstun, då gäller det att inte bli alltför rädd. Då får man visa lite hövlighet och bjuda in honom på middag. Trots att han har bockfot och horn. Man får tänka på att hälften av hornen faktiskt är öron. Och att han kanske vill lyssna till det som inte sägs.