Kulturkrönikan

”Vi avskyr ljudet av andra”, konstaterade den franske författaren Roland Topor och skrev utifrån den devisen romanen Hyresgästen – en mardrömslik och mycket läsvärd skildring av störiga grannar.

Andras grannar kan däremot verka trevliga. De glada skratten och klirrandet av vinglas får mig alltid att smyga fram till fönstret och kika ut. Där sitter grannarna i huset mittemot och myser runt dukade bord. De äger sina lägenheter. Verkar vara bra för grannsämjan, tänker jag.

Men visst är grannar hemska. Kolla bara in valfritt programavsnitt av Grannfejden där Robert Aschberg hjälper grannar att lösa konflikter. Avsnittet jag råkade se hade stort underhållningsvärde. Det äldre paret, Anna-Greta och Heinrich, var förbannade på att deras granne Maria hade en gris i trädgården, och att den pissade och sket så att det stank. För att hämnas satte Anna-Greta och Heinrich upp en strålkastare, riktad mot Marias tv-rum. Aschberg hade dock god hand med både gris och pensionärer och löste den svinaktiga tvisten.

Att höra stånk och flås genom väggen är även det irriterande. 14 procent av svenska folket har någon gång hört grannar ha sex och stört sig. Detta enligt en undersökning av Fastighetsbyrån. I den framgår att 63 procent irriterats av sina grannar minst någon gång per år.

Intressant är att fester verkar förarga oss göteborgare i högre utsträckning än exempelvis stockholmare. Göteborgarna blir tydligen i högre grad störda av hög musik och har oftare hört sina grannar festa. Och så får jag min fördom bekräftad. 84 procent av de som bor i hyresrätt blir någon gång störda av sina grannar, och motsvarande siffra för bostadsrättsinnehavare är 67 procent.

Enligt undersökningen är det lika bra att köpa villa, då har man chansen att få en riktigt bra granne. Och nog verkar detta stämma.

Jag cyklar ofta genom ett villaområde, där jag tänker att det skulle vara fint att bo. Det ligger på väg till jobbet. Folket som bor här verkar så generösa. Sist jag cyklade förbi stannade jag vid en stensatt garageinfart utanför ett vackert trähus. Där stod flera böcker uppställda med en skylt som sa att det var bara att ta för sig. Jag valde mellan andra delen i Mobergs utvandrarserie och en gammal Maigretdeckare. En annan gång, vid ett annat hus, hade någon ställt ut andra saker. En radio. Lite leksaker. Sist var det till och med någon som ville skänka bort en hel längdskidåkningsutrustning.

Konstigt nog ser eller hör jag aldrig några människor på Goda grannars gata, som jag kallar den. Och det är väl precis så omärkbara vi vill att goda grannar ska vara.