Russel Crowe spelar journalisten Cal McAffrey, grävande journalistveteran som med sitt stora nätverk av kontakter alltid ligger steget före konkurrenterna.
En natt skjuts två personer i en gränd. Den ena avlider, den andra hamnar i koma. I egenskap av sitt yrke kommer McAffrey till brottsplatsen och börjar samla information om händelsen. Samtidigt har McAffreys vän, senatorn Stephen Collins (Ben Affleck), hamnat i rejält politiskt trubbel. En ung kvinnlig assistent till Collins har avlidit efter att ha fallit ner framför ett tunnelbanetåg, vilket förklaras ha varit ett självmord. Men tv börjar sända inslag om att senator Collins har haft ett utomäktenskapligt förhållande med kvinnan. Collins ber McAffrey om hjälp – det är troligt att det hela är en komplott.

Senatorn är nämligen medlem i ett utskott som utreder ett gigantiskt säkerhetsföretag som tjänar miljarder på krigen i Afghanistan och Irak genom att hyra ut legoknektar och livvakter åt USA. McAffrey, med oväntad hjälp från den unga journalisten och bloggaren Della Frye (Rachel McAdams), försöker ta reda på vad säkerhetsföretaget egentligen håller på med. Ju mer de gräver, desto mer övertygade blir de om att säkerhetsföretaget kan ha haft ihjäl Collins assistent. Även de två tidigare morden tycks ha med saken att göra.
Den konspiration som McAffrey och Frye håller på att avslöja blir snart farlig också för dem.

State of play är en uppenbar kritik mot privatiseringen av militären som i fallet Homeland security och lika tydlig är kopplingen till verklighetens Blackwater. Filmen försöker också vara ett försvarstal för nyhetstidningen framför bloggen, men den kritiken känns konstlad.
Moralkakan är också framme vid ett par tillfällen och den är aldrig god. Men det fungerar ändå hyfsat tack vare skådespelarna. Helen Mirren, som spelar tidningschef, och Rachel McAdams är båda trovärdiga.

Problemet ligger i slutet. Det pussel som träder fram är inte så fantastiskt som man kanske först trodde.
De sista minuterna känns som ett nödslut, som att regissören inte har vågat gå hela vägen med historien, utan tvingats avsluta abrupt – och alldeles för tamt.
Jag reagerar även på en detalj som i sammanhanget förstör helhetsintrycket. När eftertexterna kommer igång får vi se hur nästa nummer av tidningen trycks och levereras till läsarna, allt ackompanjerat av en glad jazzlåt. Med tanke på att filmen försökt övertyga mig om sitt allvarliga budskap känns avslutet malplacerat.
Är man ute efter en spännande thrillerfilm med starka politiska undertoner är State of Play ändå helt rätt, men var uppmärksam på att slutet kan komma att kännas rejält förenklat.