Tanning slussar ut läsaren i ett torrt ökenlandskap i Arizona där en arkitektonisk anomali till villa agerar kuliss för ett fåtal frustrerade och egensinniga aktörer. Residensets godsherre Meridian är inget mindre än en marionettspelare som leker och modifierar de desperat sökande karaktärer som av olika anledning lockats till huset Windcote för att finna sina svar. Under några dagar invigs läsaren i händelserna som tar plats på dessa ägor, i scener ofta utspelandes kring det bord där minutiöst organiserade middagar arrangeras eller i husets belamrade skarvar och dammiga vrår. De ängsliga affärsmän, avdankade skådespelerskor och dekantent uppgivna karaktärer som sökt sig till Meridians herravälde får just denna helg konfronteras med den kanske första besökare som kommit dit mot sin vilja. Denne besökare, Albert Exodus, verkar precis lika lite som läsaren själv, kunna ha anat sig till att hans agerande på kort tid kommer att rubba ordningen på Windcote. Ur samspelet med Meridians dotter, flickebarnet Destina, genomgår han en omvälvande metamorfos som blir startskottet för en resa emot befriandet ifrån ökenlandskapets fjättror - hans personliga Exodus.

Dorothea Tanning utforskar i denna bok både språk och dramaturgi på ett sätt som delar många paralleller till hennes främsta verksamhet, måleriet. Avgrund är en tidlös berättelse som är precis så suggestiv som hennes konst, och texten dryper av skildringar så målande att vad som annars hade kunnat riskerat att vara en otydlig drömvärld istället framträder i full skärpa. I egenskap av numera avlidne dadaisten Max Ernst hustru var Tanning en av få kvinnor utgjorde en drivande kraft under modernismens framsprång och med en livserfarenhet som innefattar allt ifrån dubbelbröllop med Man Ray, vänskap med Picasso och middagar Truman Capote har hon ett fascinerande register att hämta inspiration ifrån. Trots en inspirerande omvärld verkar hennes surrealistiska bildvärld leva sitt alldeles egna liv och den idag 98-åriga Tanning säger själv att konsten för henne alltid varit den flotte hon bestigit för att bevara sitt förnuft. Under läsupplevelsens gång reflekterar jag över huruvida förnuftet hålls i schack även för läsaren, men när jag läst klart och lagt ifrån mig boken känns det snarare som att förnuftet ifrågasatts.