Kommer vi äntligen att slippa filmcensuren?
De borgerliga partierna berömmer sig traditionellt av att vara den politiska kraft som bäst slår vakt om individens frihet. Vad de aldrig har förstått är att deras politik binder upp individen i ett orättfärdigt ekonomiskt system, och därmed gör henne ofri. Dessutom har allianspartierna under innevarande mandatperiod redan klubbat igenom ett par beslut (FRA, Ipred) som får pratet om värnandet av individen att te sig direkt bisarrt. Men i en fråga gör man i alla fall rätt: allt tyder på att filmcensuren kommer att avskaffas.
Kanske hade det lika gärna kunnat vara en socialdemokratiskt ledd regering som står för denna avveckling av en ovärdig och totalt daterad verksamhet. Alla riksdagspartier verkar, efter vad tidningen Riksdag & Departement meddelat oss, nu vara överens om att den obligatoriska förhandsgranskningen av all vuxenfilm är förkastlig och bör avskaffas. Små frågetecken kvarstår, skulle jag tro, emellertid vad gäller såväl kristdemokraterna som vänsterpartiet. Det sistnämnda partiet har fortfarande ett kongressbeslut på att censuren ska vara kvar – det förstnämnda tycks även det, av bloggreaktioner att döma, vara ganska splittrat i grunden även om partispetsen bytt ut sin censurivrande hållning mot en något mer modern dito.
Den svenska censurmyndigheten för film är äldst i världen. Det är inget att känna stolthet över. Filmcensuren har alltid mest handlat om paternalism och irrationell skräck. Den har historiskt konsekvent riktat sig mot de understa samhällsskikten vars benägenhet att bli ”skadligt upphetsade” eller ”förråade” man har fruktat. Den särbehandlar och diskriminerar därmed dessutom ett av de förefintliga konstnärliga uttrycken (den rörliga bilden); att det handlar om det konstnärliga uttryck som mest tydligt är kopplat till populärkulturen är ingen slump.
Knappast någon skulle väl komma på idén att inrätta en myndighet för kontroll av den bildade borgerlighetens läsealster, trots tecken på att exempelvis en bok som JD. Salingers Räddaren i nöden kan ha haft ödesdigra effekter på vissa individer.
Vad vi nu behöver se upp med är hur skräcken och moralpaniken helt enkelt tenderar att förflyttas från det traditionella filmmediet till nyare kulturyttringar (läs internet och datorspel). Reaktionerna på dödsskjutningarna i finska och tyska skolor uppvisar på vissa håll av den välbekanta tendensen att peka finger mot den lättast igenkännbara, mest synliga syndabocken.
Det är ju så mycket enklare att ge sig på enkelt avgränsade företeelser som våldsspel, våldsam musik, datorvanor och så vidare, än att försöka ge sig på de av samhället understödda och uttryckligen godkända mekanismer som kan ha spelat in i tragedierna. Som den sociala och ekonomiska konkurrenssituation, med kännbara utslagningseffekter för förloraren, vi har att befinna oss i från det att vi är små och fram till ättestupan.
