Inledare


Charlotte Wiberg charlotte.wiberg@ fria.nu
Fria.Nu

Det är inte språket som ska kritiseras

Mona Sahlin står inte över kritik. Varken hennes kön eller hennes position gör henne orörbar. Det har uppenbarligen också funnits anledning för vänstersossar att rikta kritik mot s-ledningen vad gäller turerna ifråga om oppositionssamarbetet. Men många av de kritiska ord som yttrats om Mona Sahlin har varit av det mer idiotiska slaget. Nalin Pekgul och Gudrun Schyman pekar på könsfaktorn. Jag tror att de har rätt, men det finns också en annan faktor som absurt nog verkar spela in – klass.

I en krönika i DN (på nätet 7/12) skrev Barbro Hedvall syrligt om Mona Sahlins ”mycket personliga sätt att bruka svenska språket.” Sahlin ”stapplar fram i språket” och det gör att Hedvall tvivlar på hennes allmänna intellektuella och politiska kompetens. Den typ av språkligt förtryck Hedvall här representerar är ett av klassamhällets mest sofistikerade repressionsinstrument, och det överraskar inte att en borgerlig ledarskribent använder sig av det. Vad som är mer överraskande är att samma typ av argumentation dyker upp i den interna Sahlin-kritiken.

P1:s program Godmorgon, världen! sände 23/11 ett reportage om denna interna kritik. Christer Isaksson, som nyligen kommit ut med en bok om Mona Sahlin, berättade om hur man inom partiet undrar över hennes kompetens, beklagar sig över att hon saknar akademisk utbildning och önskar att hon ville ändra på sitt sätt att tala. Stockholmsdialekten måste bort! Feministen och vänsterdebattören Ursula Berge fyllde i genom att frankt yppa sin egen antipati mot, som hon kallade henne, ”privata Mona”. Sahlin är, menar Berge, alltför personlig och alltför passiv för att vara en god ledare. Och så var det, återigen, det där med språket... Berge passade på att håna det felaktiga ordval Sahlin använde sig av när hon kallade borgarnas a-kassereform ”satanisk”.

Anders Ehnmark både förklarar och demonstrerar vad detta handlar om i en debattartikel på nätsajten Newsmill: ”Därför förstår inte killarna Sahlins språk”. Ehnmark framhåller att Sahlin inte är så dum som hon låter: ”Hon gör vilka filosofiska distinktioner som helst utan att ett ögonblick låta som något annat än en tjej i en förort. Hon låter som om hon inte säger något särskilt, men spetsar man öronen förstår man.” Underförstått: tjejer i förorten säger i allmänhet inte något särskilt.

Som Berge och Hedvall visar är det inte bara ”killarna” som har problem med Sahlin och hennes språk. Men vilken människosyn har egentligen de som av sina politiska ledare kräver papper på en akademisk examen, ett ”statsmannalikt” (Berge) beteende, en bortopererad stockholmsdialekt och en lagom salongsanpassad språklighet?

ANNONSER

© 2025 Fria.Nu