Paul Austers nya roman Mannen i mörkret är på sätt och vis en typisk Austerroman - intrikat, lekfull i formen, underhållande och precis som i många av sina romaner handlar det om en huvudperson som ifrågasätter sina val i livet, och hur man får stå till svars för sina handlingar. I Mannen i mörkret möter vi den sjuttiotvåårige litteraturkritikern August Brill som efter en bilolycka befinner sig hos sin dotter för att vila upp sig. Han ligger sömnlös i sin säng och fantiserar ihop historier för att få tiden att gå.

Han fantiserar ihop en parallell värld där 11 september inte inträffat. De två tornen står intakta. Irak är inte fienden. Istället rasar ett blodigt inbördeskrig efter att stat efter stat lämnat unionen. Brill fantiserar ihop en karaktär i denna parallella värld, Owen Brick, som han ger uppdraget att ta sig in i den verkliga världen för att döda en person, vilket kommer att leda till ett slut på det pågående kriget.

Som läsare är man snart fast i denna fascinerande lek mellan fiktion och verklighet, och där huvudpersonen flyr sitt eget liv för att istället ge sig in i storpolitiska moralfrågor.

Men så plötsligt sker något. Auster tröttnar att leka sin sedvanliga litterära katt-och-råttalek och avslutar historien-i-historien genom att brutalt ta död på Owen Brick. Istället låter Auster sin huvudkaraktär konfronteras med sitt eget liv, med sin familj där ett misslyckat äktenskap spökar, och där det fortfarande finns hopp för relationen med sin dottern och sitt barnbarn.

Ett återkommande tematik hos Auster är förlusten av det autonoma subjektet, den självständiga individen som råder över sitt eget öde och som skriver sin egen historia. Det är som om Auster har ambitionen att väcka sig själv som tänkande och kritiskt subjekt genom att på ett ganska abrupt vis avsluta den klassiska austerintrigen och istället föra in berättelsen på djupare spår.

Tyvärr är Auster inte riktigt på tårna och misslyckas med att få till den amerikanska självkritik som man känner han eftersöker. Istället halkar Auster in på klassisk amerikansk ideologiproduktion där familjen används som en central symbol för ett väl fungerande samhälle, vilket leder till att den från början ganska kompromisslösa och febriga berättelsen förlorar i bärkraft och istället tenderar att bli alltmer känslomässig.

”Jag ligger ensam i mörkret och vrider och vänder på världen i mitt huvud”. Så inleds romanen. När den är slut är huvudpersonen Brills slutsats att han måste sluta fabricera fantasier och leva tillsammans med andra individer, och att vi så säga skriver en gemensam historia. Tyst ut i mörkret sprider Brill ett försiktigt hopp om försoning: ”Rör vid mig någon. Lägg din hand mot mitt ansikte och tala med mig…”