Hellre stenkakor än ettor och nollor
Ny teknik är inget som imponerar på mig, det kan jag säga med en gång. Jag sitter helst i ljuset av en fotogenlampa över en gulnad volym diggande en stenkaka. Nå, jag är inte rabiat, men fildelning har inte inneburit någon revolution i mitt förhållande till kultur i allmänhet eller musik i synnerhet. Vidare hyser jag den förutfattade meningen att de mest teknikbegeistrade är det i första hand över medlet snarare än målet. ”Because I can”, är buskapet som twittrats ut från Pirate bay-rättegången. Som det redan konstaterats kommer denna rättsprocess att föga påverka det som sedan flera år är verklighet, att kulturen blivit åtkomlig på ett helt nytt sätt. För många artister tycks det bli allt svårare att förlita sig på skivförsäljning som inkomstkälla, samtidigt som internet skapar ökad efterfrågan och genererar intresse.
För ett band som ännu inte hittat sin publik kan det ge en kick att kunna spela in en låt och sedan omedelbart få respons från andra sidan jordklotet. Men det tycks inte appellera till ”artisteliten”. Jag minns uppropet på DN Debatt i höstas som skrevs under av en hyfsat homogen grupp – Eva Dahlgren, Martin Rolinski, Lisa Miskovsky, Jill Johnson med flera. Stark betoning låg på oron över att Sverige inte skulle kunna vaska fram fler framgångsrika grupper som Abba, Kent eller Roxette.
Leif Pagrotsky är ju inte artist (?) och hade inte skrivit under, men hans röst ekade i bakgrunden. Musik som exportvara. Kanske ses det som en smart strategi att alltid hänvisa till det ekonomiska, att det är så man får de viktiga beslutsfattarna med sig – men kulturen bör som bekant inte behöva ha kravet på sig att vara lönsam.
Detta till trots måste den så kallade kulturarbetaren avlönas på ett eller annat sätt. Den musikpassionerade inhandlar gärna, i likhet med Andres Lokko (SvD 27/2), en vinylsingel med vackert konvolut som bandet säljer efter konserten, det blir ett konkret sätt att visa sin uppskattning. Men kan alla de som själva står och säljer sina skivor leva på sin musik? Riskerar man inte att hamna i ett moderatklimat där det alltid krävs att man har ett ”riktigt” jobb vid sidan om, och att musikskapande, och annat kulturskapande, hädanefter betraktas som hobbyverksamheter?
Det vi bör diskutera är vilken roll vi vill att kulturen ska spela i samhället, och upprätta villkoren för dess producenter därefter. Tomas Lappalainen föreslog i måndagens DN ett Stim-liknande system som bekostas av skattemedel, och det är ingen dum idé. För visst vore det bästa om all kultur var tillgänglig för alla, oavsett ekonomiska tillgångar. För säkerhets skull får nog de styrande samtidigt inrätta en myndighet som får ansvara för adekvat information till den stora skara som drabbas av akut krupp så fort någon erhåller pengar som inte direkt kan härledas till en specifik vara eller tjänst.
Men kanske kan de ta det lugnt: den fysiska skivan kommer ju inte att försvinna.
Filosofen Hannah Arendt skriver i Människans villkor från 1958 att vi behöver en beständig, förtingligad värld att förhålla oss till. Jag förhåller mig till vinylskivan så kan den som vill försöka vända en mp3-fil från ena sidan till den andra på ett graciöst sätt.
