Nu har Peter Wihl, genom en stor separatutställning, fått chansen att visa att den riktiga konsten är något helt annat än roande men menlösa installationer som dagens unga konstnärer ställer ut. Men under den hårda press som han arbetar under kollapsar han och verkligheten kommer att förändras. Ett läkarbesök bekräftar hans ondaste föraningar: han kommer inom kort att förlora sin syn.
Räddningen dyker upp när han träffar på en gammal barndomsvän som är en charlatan inom läkarskrået. Han erbjuder Wihl ett erbjudande han inte kan motstå, en operation utomlands som kan rädda hans syn. Men det har ett högt pris, ett offer av en annan människas liv.
Christensens bok är ett ambitiöst projekt om livet och konsten som dock lider av en tematisk övertydlighet. Även hans karaktärer blir alldeles för mycket av just modeller. Wihls familj - hans vackra fru, som arbetar med en uppsättning av skulddramat Vildanden, och underbara lilla dotter - blir skissade för att tydliggöra konstnärens cyniska och hänsynslösa syn på konstnärens strävande att upprätthålla de värden som varit betydande och som även etablerat vår syn på verkligheten. Modellen, som konstnären tecknar i romanen, blir till en symbol för en samhällsordning. Wihls karaktär speglas i beskrivningarna av hans genombrott som konstnär då han i realistiska målningar visade närgångna bilder på amputerade kroppsdelar. Wihl själv är amputerad själsligen och hans fortsatta liv som seende grundas i brottet som begås i ett forna öststatsland där en ung flicka, med samma blåa ögon som Wihl, får sätta livet till.
Modellen är intressant på många vis men den känns ofärdig och alltför klichémässig för att beröra och gripa tag. Kanske försöker Christensen att omfatta lite för mycket och romanen känns lite som en dramatisk film där dramaturgin ständigt stegras men där upplösningen inte blir mer än ett antiklimax.
Peter Wihls insikt att 'vi ser det vi är' blir en otäck lärdom för honom och efter att hans sista tavlor närmat sig en uppgörelse med det förlorade paradiset tillägger han: 'Ibland tror jag att det var satan som frigjorde färgerna från föremålen.'