Israels mål med kriget mot Gaza blir allt tydligare | Fria.Nu
Fria.Nu

Israels mål med kriget mot Gaza blir allt tydligare

Efter två veckors krig framträder Israels strategiska mål allt tydligare: att få diktera villkoren för gränsövergången mellan Gaza och Egypten. Återigen har man valt att förlita sig på militär styrka istället för förhandlingar – med västvärldens oförminskade stöd.

Kriget i Gaza

Israel fortsatte bomba över 30 mål i Gaza på fredagsmorgonen efter att FN:s säkerhetsråd antagit en resolution som kräver omedelbart eld upphör. Efter en veckas blodiga markstrider ligger Hamas villkor för en vapenvila fast: blockaden av Gaza måste hävas och alla gränsövergångar öppnas. Israel i sin tur för intensiva samtal med Egypten, USA och Frankrike om sätt att stoppa smuggling in i Gaza. Målet är inte en diplomatisk överenskommelse med den palestinska rörelsen, utan mot den, slog Israels utrikesminister Tzipi Livni fast under ett regeringsmöte i måndags.

Israels underättelsetjänst hävdar att Hamas förmåga att styra Gaza kraftigt försvagats sedan den administrativa infrastrukturen – inklusive parlamentet – bombats till grus. För att förhindra att rörelsen återfår sin styrka siktar man nu in sig på gränsen mellan Gaza och Egypten och de tunnlar som används för att smuggla in allt från mat och mediciner till vapen.

Enligt en rapport i den israeliska tidningen Haaretz är ett av förslagen att låta USA:s ingenjörstrupper systematiskt förstöra hundratals tunnlar. Därefter ska gränsen övervakas av någon form av internationell styrka. På så sätt kan Israel hävda att man inte längre ockuperar Gaza, samtidigt som man indirekt utövar viss kontroll genom vänligt sinnade länder. Införseln av vapen lär inte stoppas helt – bara den till Hamas och andra grupper som vägrar följa stormakternas spelregler.

På sikt hoppas Israel antingen tvinga Hamas från makten eller förmå rörelsen att acceptera förhandlingar på Israels villkor i utbyte mot rätten att regera. Ändå är det knappast rimligt att beskriva konflikten som ett krig mot Hamas. Det är också ett krig mot det palestinska folket. Inte bara för att hundratals civila palestinier dödats, utan också för att Hamas kom till makten i demokratiska val i januari 2006. Och även om Hamas som rörelse skulle elimineras helt, så skulle Gaza förbli en grogrund för militant motstånd.

Den israeliske historikern Avi Shlaim påpekar i en artikel i brittiska The Guardian att situationen i Gaza inte bara är ett resultat av ekonomisk underutveckling, utan ”ett grymt fall av medveten av-utveckling” och ett ”klassiskt exempel på kolonial utsugning” Den 40 år långa israeliska ockupation som inleddes 1967 tillfogade ”oräkneliga skador” på områdets ekonomi. I ett område med 1,4 miljoner invånare – de flesta flyktingar eller barn till flyktingar från 1948 års krig – kontrollerade 8 000 judiska bosättare 25 procent av territoriet och 40 procent av jordbruksmarken.

I dag lägger Israel skulden för Gazas fortsatta underutveckling på Hamas, som om konsekvenserna av 40 års ockupation kunde avlägsnas över en natt. Man påpekar att det efter tillbakadragandet av bosättare och soldater från området 2005 fanns planer för investeringar i området och byggandet av en hamn. Men istället för fredlig utveckling valde palestinierna våldets väg genom att rösta fram Hamas till makten i valet i januari 2006.

I själva verket gavs Hamas – som segrade i valet i första hand på grund av missnöje med korruption inom den palestinska myndigheten och Fatah-rörelsens misslyckande att vinna eftergifter från Israel – aldrig en rimlig chans.

Så snart den nya regeringen tillträdde fryste Israel sina kontakter med den palestinska myndigheten och stoppade överföringar av skatter och tullar som man samlar in för palestiniernas räkning. Samtidigt började man regelbundet stänga den viktigaste gränsövergången mellan Israel och Gaza.

Inom kort frös även USA och EU sitt bistånd, med motiveringen att Hamas vägrade erkänna Israel, ta avstånd från våld och respektera tidigare avtal mellan Israel och PLO. Att Hamas-ledaren Ismail Haniyeh i en intervju med Washington Post i februari 2006 sade sig vara beredd att överväga ett erkännande av ett Israel inom 1967 års gränser hjälpte föga. Inte heller att Fatah-ledaren och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas vid samma tidpunkt vädjade till omvärlden att ”inte måla in Hamas i ett hörn” och beskrev rivalen från Hamas som ”vis och rationell”.

Samtidigt sattes ingen allvarlig press på Israel att frysa den fortsatta expansionen av olagliga bosättningar på Västbanken. Situationen beskrivs av Avi Shlaim som surrealistisk: ”en betydande del av det internationella samfundet införde ekonomiska sanktioner inte på ockupanten, utan på den ockuperade, inte på förtryckaren, utan på den förtryckta.”

Inte ens när Hamas bildade en nationell enhetsregering med Fatah i mars 2007 och återigen uttryckte vilja att förhandla om en långsiktig vapenvila, erkändes detta som ett betydande framsteg av EU och USA. Istället fortsatte bojkotten. Först när Fatah-ledaren Mahmoud Abbas utlyste undantagstillstånd och upplöste regeringen tre månader senare lovade EU att återuppta sitt bistånd till den palestinska myndigheten.

Upplösandet av regeringen utlöste nya strider mellan Hamas och Fatah. En Fatah-lojal specialstyrka som beväpnats av USA släpptes in i Gaza av Egypten, men drevs snart på flykten. I juli slutade striderna med att Hamas tog kontrollen över Gaza. Som svar trappade Israel upp blockaden och Egypten stängde sin gräns till Gaza helt. Den vapenvila som förhandlades fram mellan Israel och Hamas i början av sommaren 2008 ledde inte heller som utlovat till en lindring av blockaden.

Som Avi Shlaim påpekar är bilden av Israel som ett offer för ensidig palestinsk aggression svår att få ihop med fakta:

”Sifforna talar för sig själva. Under tre år efter tillbakadragandet från Gaza dödades 11 israeler av raketattacker. Mellan 2005 och 2007 dödades å andra sidan 1 290 palestinier i Gaza, inklusive 222 barn.”

Om det nu pågående kriget fortsätter kommer fler än så att ha dödats på några få veckor.

När Israel inledde sitt massiva luftangrepp mot Gaza för två veckor sedan lade man som vanligt allt ansvar på Hamas, som anklagades för att ensidigt ha brutit vapenvilan. Ett tydligt tecken på västvärldens ovillkorliga stöd är att den tolkningen har fått stöd från såväl USA som EU, trots att vapenvilan började falla sönder redan efter den 4 november då sex Hamas-män dödades i en israelisk räd.

Som av en händelse drunknade den incidenten, som i efterhand lätt framstår som en medveten provokation, i hysterin kring det amerikanska presidentvalet samma dag.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

© 2021 Fria.Nu