En ensam jul
Okej. Nytt år. Julen över. Allt är frid. Stjärnan blid. Nu slipper vi fundera på klappar och mat och släkten och konsumtionen och jordens undergång och alla ensamma som inte har någon att gå till när det är jul. Eller som har någon att gå till fast de inte vill. Jag mötte en av mina grannar dan före dan, en gammal tant som har ont i benen och trivs bra med sin undulat i sin lägenhet. Hon berättade för mig att hon drömmer om att få sitta hemma i lugn och ro på julafton; se på teve, prata med undulaten, äta lite skinka som hon har kokat själv. Men det får hon inte. Hon är tvungen att fira jul med sin sons familj. Svärdottern bjuder in hela släkten och om någon vägrar komma så säger hon upp bekantskapen, punkt och slut.
Min granne såg ledsen ut när hon berättade detta och jag förstår henne mer än väl. Själv firade jag jul med min mamma länge, ja, ända tills jag fyllt trettiofem. Varje år försökte jag slippa, men mamma blev så olycklig och sa till mig:
– Inte kan du sitta ensam på julen, det är alldeles för sorgligt. Klart du ska komma hem som du alltid har gjort!
– Jamen, jag kanske vill sitta ensam... försökte jag.
Medan jag blev alltmer tveksam och började undra om det ändå inte var lite synd om mig. Om det inte i alla fall skulle bli förfärligt sorgligt. Om jag kanske plötsligt skulle gripas av panik mitt på julaftonen och sitta hemma och gråta och känna mig övergiven av alla och mig själv.
Så jag åkte hem till mamma, så klart. Jag firade samma gamla jul som jag alltid hade gjort. Med julmat och tomtar och släkt och vänner och Kalle Anka och Karl Bertil och stjärnor och gran och paket och knäck och pepparkakor och det var väl ändå självaste fan. Tänkte jag. Att det alltid skulle vara en sådan cirkus. Samma underliga ångest över tiden som går. Över att ingenting någonsin får förändras. Över att allting måste vara likadant, år från år. Det ska komma en tomte och skrämma barnen. Det ska köpas saker som inte behövs. Det ska ätas för mycket och skålas och tjoas och ojas över skinkan som råkat bli för salt. Eller för torr.
Själv tyckte jag synd om grisen. Den var stone dead forever, men ändå. På tunnelbanan hem var det tomt och ödsligt. I husen var det mörkt och släckt. Jag undrade alltid vart alla hade tagit vägen. Varför de var så tysta och hos vem de egentligen var. Och var jag själv var. Hur kom det sig att jag inte kunde eller ville eller vågade gå min egen väg?
Jag är född på sommaren och min allra första jul var jag bara ett halvår. Min mamma har berättat att hon redan då ville visa mig vad julstämning var. Hon drog in min korg i köket, tände ett ljus på bordet och lät mig vara med när hon bakade pepparkakorna. Hon har alltid älskat julen och alla förberedelser i december, med hyacinter, adventsljus och luciatåg. Vi har fnissat lite åt det där, hon och jag, att hennes uppfostran inte hjälpte, att jag ändå som vuxen blev precis tvärtemot. Jag har än i dag ingen gran, jag lagar ingen julmat, jag struntar i tomte och julbak och stök.
Min bästa jul hittills är den jag till sist fick fira ensam, när jag efter år av träning lyckades framhärda i mitt nej. Det tog sin tid, jag vet, men så kan det vara. Det som har böjts i tid är inte lätt att räta ut.
Och jag var lite nervös, det måste jag medge. Jag undrade om jag inte skulle känna mig ensam i alla fall. Om det inte skulle bli en aning sorgligt. Om jag skulle kunna stå fast vid det jag sa:
– Nej tack, mamma, jag kommer inte. Ni får fira julen utan mig i år.
Och vad hände? Ingenting. Jo, det blev frid på jorden. Eller åtminstone hos mig i min lägenhet. Jag hängde upp lite glitter och en glaskula i fönstret. Jag lagade en tallrik tortellini till mig själv. Jag satt i soffan och såg på Sound of Music. Och jag var äntligen vuxen, ära vare Gud.
