Tre gestalter placerade mitt på scenen med vita uttryckslösa ansikten. Orkestern som är placerad längs med scenens väggar är svartklädda och spelar ett dovt suggestivt intro. Det pirrar i magen.
Likt levande marionetter börjar skådespelarna röra sig och en fjärde person kommer in på scenen, det är Gregor personen som senare i pjäsen ska förvandlas till en jättelik skalbagge.

Vi har kommit in i familjen Samsas vardagsrum. Musiken fungerar ungefär som kugghjulen i en maskin, den för skådespelarnas rörelser framåt och föreställningen börjar som en industriell elektrokonsert. Musiken fyller skådespelarnas kroppar med energi och allt tar sin början.

Familjen består av fru Samsa (Andreas Salomonsson), herr Samsa (AnnaRuna Kax), syster Greta (Hanne Ekström) och bror Gregor (Daniel Isakson). En stabil familj utåt sett men på insidan vibrerar rädslan att inte vara som alla andra och falla ur ramen som lyckad medborgare. Sonen Gregor är den person som försörjer familjen, slaviskt stiger han upp tidigt om morgnarna och arbetar tills musklerna storknar på en tygaffär i stan. De andra väntar, väntar på att något ska ske. Att dottern ska bli bortgift även om hon helst vill spela fiol på de stora scenerna, att någon ska komma och ta bort tristessen.

För Gregor är allt väldigt mörkt, ångesten av att aldrig hinna med sig själv. Sin familj, lyssna till när hans syster smeker strängarna på fiolen, bara vara. Daniel Isakson som spelar Gregor förkroppsligar verkligen denna ångest fenomenalt när han vrider sin kropp ut och in i smärtor, för att sedan helt avspänt med len röst berätta fakta om situationens sanna natur. Och hans förvandling till en insekt blir dödstöten för unge Gregors plågor och gråten sitter i halsen och vill komma ut. Det gör ont. Jag är ett med mörkret, det svarta hål som kallas utbrändhet, uttjänad och bortglömd. Inte mera produktiv i samhällets tjänst och därmed inget värd. Det är det pjäsen handlar om, vår tids hets att lyckas och vara lyckade.

Alla skådespelarna är otroligt samspelta och det märks att de njuter varje andetag de tar på scenen. Men inte att förglömma musikerna som gör halva föreställningen och är totala med ljussättningen och rösterna.
Det är en fysisk rockteteater med ghotiska influenser. Den blandas till en strikt kompott av skratt, allvar och massa ångest.

Den person som får skrattmusklerna att röra sig gång på gång är Andreas Salomonsson i rollen som fru Samsa. Likt en spenslig Dracula intar han scenen med subtila små skratt och miner, och fru Samsas kärlek för sin förlorade son är trovärdig och genuin.

På det hela taget är föreställningen genomarbetad, samspelt och högst angelägen. Den enkla scenografin, musiken, skådespelarna och den fantastiska kostymeringen designad av Linda Wallgren ger en stark helhet. Det är en saga som utspelar sig i då tid men som upplevs som nutid. En surrealistisk saga med budskapet om att stanna upp, andas och tillåta sig att vara människa på sina egna premisser.