Två är jämfört med sju väldigt nära ett. Väldigt nära enfald. Och skulle halveringstiden bestå så är vi bara fyra år från en enpartistat, en diktatur. Så illa lär det inte gå i formell mening. Men i praktiken är vi inte så långt ifrån som det kanske verkar. Partier fungerar nämligen som magneter gentemot varandra. När det endast finns två politiska alternativ så dras de mot varandra för att vinna mittenväljarna. För att två partier inte ska lägga sig precis intill varandra krävs det därför magneter som balanserar upp genom att dra åt andra håll. Partier som kommer att ta väljare längre ut om de andra går för långt mot mitten.

I praktisk politik innebär ett tvåpartisystem att man får två partier som i mångt och mycket kopierar varandras idéer. Ett system där den valmöjlighet som väljarna har är ytterst begränsad. Den enfald och USAifiering av politiken som då uppstår är direkt farlig för ett samhälles utveckling. Utan en fungerande demokrati minskar folks engagemang och allt fler blir desillusionerade. Ett verkligt utanförskap, som inte har det minsta med borgarnas jobbhets att göra, skapas. Man får en liten elit som har all makt och en stor massa som inte bryr sig eftersom det ändå inte går att påverka. Det är en utveckling som pågått under lång tid i svensk politik och som under de fyra sista åren har accelererat enormt.

Därför är de rödgrönas kopiering av alliansen så extremt destruktivt. Visst kan man delvis förstå mp:s och v:s maktkåthet, men till vilket pris säkrar de några ministerposter? Om de inte värnar demokratin, vilket politiker på den nivån sällan gör, så borde de åtminstone inse att kopian alltid blir sämre än originalet.

Historien med spruckna regeringar satte press på borgarna att visa enhet, men det är inte en historia som finns på den rödgröna sidan. Tvärtom handlar det om partier som kommer skrämma bort varandras väljare. Ska De rödgröna, vars identitet väldigt mycket bygger på att de är ett statsbärande och två tidigare systemkritiska partier, samsas om en politisk linje kommer de få allt svårare att attrahera sina ursprungliga väljare.

Det enda vi kan hoppas på nu är att v står på sig och bromsar den värsta likriktningen av De röd-gröna. Eller ännu bättre att tillräckligt många nappar på Birgers Schlaugs efterlysning av ett nytt parti i torsdagens Svenska Dagbladet. Det är definitivt dags för ett parti som ifrågasätter arbets-, konsumtions- och tillväxtsamhället, som på riktigt vill avskaffa kärnkraften, lämna EU, vågar driva medborgarlönsfrågan och framför allt står fri från de två allt mer lika blocken.