Crumley är en författare med en stilistik som är okomplicerad. Man behöver bara läsa de första raderna för att få grepp om berättartonen: ”När jag till slut kom ifatt Abraham Trahearne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldog som hette Fireball Robert, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.”

Berättelsens jag utgörs av privatdetektiven C.W Sughrue - som medger att han är ett vrak men ännu inte fullständigt havererad. Efter att ha fått fatt på den nerdekade författaren Trahearne, som han fått i uppdrag av dennes försmådda hustru att återföra hem, träffar han bartendern Rosie, vars dotter försvann för tio år sedan i hippie-erans nerknarkade San Fransisco. Istället för att återföra Trahearne hem beger de sig ut på jakt efter Rosies dotter. Resan som ska vara ett sökande utvecklas snart till något som snarare påminner om en flykt. Författaren Trahearne sätter ord på deras belägenhet: "Ibland undrar jag om förbanne mig om jag inte redan har haft den bästa kvinnan, druckit den sista riktiga klunken ur flaskan och skrivit den sista lyckade raden, och du, jag vet inte när det hände, minns ingenting.”

De båda dryckesbrödernas färd blir en resa utan egentligt mål, ett hopplöst sökande efter mening, vilket endast leder till slutsatsen: ”när alla platser är samma plats finns det ingenstans att fly till.”

Omslaget till den här boken är kongenialt och säger en hel del om karaktären på den här romanen. Eftersom berättelsen flödar av alkohol känns det logiskt att pärmarna skyddas av enkelt brunt omslagspapper, som i andra sammanhang brukar dölja spritflaskans innehåll. Titeln - En sista riktig kyss - förmedlar privatdeckarens tröstlösa spaning efter en tid som flytt, efter relationer som betydde något.

Trots att storyn i dag inte känns lika vass och utmanande som man kan tänka sig att den gjorde när den för första gången mötte sina läsare, och trots att dialogen ofta påminner om Humprey Bogarts tröttsamma manschauvinistiska oneliners är det här litteratur som stått emot tidens tand. Kanske för att Crumley vågar ge sig innanför huvudkaraktärens hårda yta och göra honom både sårbar och känslig.

När jag emellanåt tröttnar på den hårdkokta prosan vaknar jag ändå till liv när Crumleys med oefterhärmliga naturbeskrivningar låter sin dystra huvudkaraktär Sughrue stanna upp för att drabbas av varats skönhet: ”Blå himlar regerade idiotiskt, gröna berg blänkte som hägringar och solen gick varje morgon upp och stirrade mig i ansiktet med ett ljuvligt utvecklingsstört barns tomma men rörande blick.”