Inledare


Charlotte Wiberg
Fria.Nu

Medborgarlönens charm

I kristider kommer de radikala tankarna fram. Med nittiotalets massarbetslöshet kom ett växande intresse för medborgarlön och alternativa sätt att definiera arbete. Jag minns vänsterpartistiska seminarier där vissa ville göra gällande att det inte finns någon principiell skillnad mellan tvättande av egen bil och hopmonterande av bildelar på Volvofabriken – arbete som arbete. Detta kan man naturligtvis diskutera – finns det ingen principiell skillnad mellan att göra något enkom för sig själv och att göra något som också kommer omgivningen till godo (förutsatt, alltså, att vi nu har glädje av Volvobilar)? Min poäng här är emellertid bara den att dylika kätterska tankar dyker upp när det ekonomiska systemets golv svajar, för att sedan mer eller mindre försvinna bort till vårt kollektiva omedvetna, eller förmedvetna, under bättre tider.

Kristider | Frö till radikala tankar

Att de nu dyker upp på nytt är alltså inget att förvånas över. Men det kommer från ett lite oväntat (och desto mer glädjande) håll när den liberala skribenten Isobel Hadley-Kamptz i senaste numret av tidskriften Arena riktar en liten appell mot det som kallas arbetslinjen. Hennes huvudsakliga argument mot de socialförsäkringssystem vi har idag är att de i vissa fall motverkar snarare än stimulerar till arbete. Vad är det egentliga målet, undrar hon.

”Vill man få människor som inte arbetar att börja göra det eller vill man framförallt få dem att känna sig som sämre människor?”

De som idag går på socialbidrag eller a-kassa måste vara anställningsbara och stå till arbetsmarknadens förfogande 24 timmar om dygnet – men varje arbete som inte under längre tid helt lyckas täcka levnadskostnaderna (för hela familjen i många fall) räknas av mot bidraget, i ett slags hopplöshetens nollsummespel. Här finns det skäl att ta till den gamla borgerliga klyschan om bidrag som passiviserar.

”Mycket talar däremot för att en medborgarlön på en relativt låg nivå skulle leda till mer arbete. Marginaleffekterna blir noll, alla ansträngningar räknas och uppmuntras, men fungerar de inte finns en trygghet kvar.”

Jag tror att Hadley-Kamptz har rätt i detta. Men det finns förstås fler skäl att förespråka medborgarlön. Ett tungt vägande sådant är att det skulle hjälpa oss bättre leva upp till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Ni vet de där som säger att vi har rätt till social trygghet och ”en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster”? Medborgarlön skulle på ett briljant sätt kunna tillgodose våra rena överlevnadsbehov och behovet av individuell frihet på en och samma gång.

Synd att vi inte har något parti som arbetar för medborgarlön i dagsläget.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu