Inledare


Charlotte Wiberg
Fria Tidningen

Men om man bara vill bo då?

Tv-nyheterna följer bostadsprisernas fluktuationer som vore de en spännande följetong, nästan en thriller. Oftast har det egentligen inte hänt något i prisläget, men rykten och farhågor ger anledning åt spekulationer på samma sätt som rykten om romanser och sammanbrott föder rubriker och spaltmeter i kvälls- och skvallerpress. Nu verkar det dock som att det faktiskt har hänt något – priserna på bostadsrätter i storstäderna har börjat sjunka. Och det är bekymrade ansikten som möter oss, bekymrade röster som förklarar att en stockholmslägenhet som för bara några veckor sedan kunde gått för tre och en halv miljon nu bara kostar lite drygt tre miljoner. Det barkar åt helvete, förstår man.

Samtidigt kan man inte riktigt få ekvationen att gå ihop, där inne i huvudet. Man försöker, men kan inte få tyst på den lilla rösten som viskar att ”äntligen, nu kanske vi snart är nere på normala prisnivåer. Nu kanske till och med jag kommer att kunna köpa mig en fin lägenhet. Eller rentav ett hus?” Tankar som är helt illojala mot den tillväxtekonomi vårt samhälle bygger på.

Det är inte utifrån den enskilda människans behov av att ha någonstans, och en bra stans, att bo som Rapport rapporterar om bopriserna. Det är den bekymrade mäklaren som får komma till tals. Möjligen också någon som redan sitter på en dyr bostadsrätt. Och visst, nog kan man känna medkänsla med den som köpt dyrt, men tvingas sälja billigt. Men den lilla rösten säger: ”Va då, bostäder är väl ändå till för att bo i och inte för att göra vinster på.” Ja, så borde det förstås vara.

Men den lilla rösten är naiv. Den har inte fattat det där med att göra bostadskarriär. Att lägenheter i bostadsrättsform används som en språngbräda på vägen mot det egna huset. It makes sound economic sense, och sound economic sense är något som minsta barn borde lära sig i skolan. Man måste ju lära sig att ta ansvar för sig själv och så vidare.

Det var bara för några decennier sedan som man kunde köpa en lägenhet här i Malmö för omkring tio tusen spänn. Nu är vi plötsligt uppe i en situation där kaos och allmänt förfall tycks hota ifall priserna går ner under miljongränsen. Hur klarade vi oss egentligen på den tiden? God tillgång till bostäder, låga priser – samhället borde ju, enlig rådande logik, ha kraschat helt.

Tja, enligt vissa så gjorde det väl det också. Men den lilla rösten kommer på sig med att vara nostalgisk. Den där lilla dumma rösten som säger att det viktigaste borde väl vara att folk har råd att bo. Att ett bra boende inte borde vara avhängigt av miljonlån på banken, miljonvinst på lotto eller släktförmögenhet. Och att det skenbara valet inte borde stå mellan å ena sidan osäkra och utrotningshotade dyra hyresrätter, å andra sidan borätter med fantasipriser som göder mäklare, bostadskarriärister och en vansinnig, destruktiv konsumtions- och tillväxtekonomi.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu