Ett brus. Sjunde spåret har fått betitla Pelle Osslers senaste skiva. Bruset symboliserar en inre oro, ett gungfly.

– Och mitt bandeko som brusar över hela jävla plattan, skrattar Pelle Ossler.

Låtarna andas blod, svett, tårar och stundtals ångestfyllda andetag. Den som föredrar klackarna i taket göre sig icke besvär. Det är vemod, desperation och dekadens som gäller.

Pelle Ossler bekände för en tid sedan sin antipati för ”glada och soliga” låtar. På högexpressiva Ett brus gör feelgoodmusikens antagonist en djupdykning i mörker. Men Ossler själv uppfattar inte sin musik som nattsvart.

– Allt är så lalligt, det är normen, gör man något annat är man en surpuppa. Jag gör bara musik som jag tycker är vacker och spännande. Och jag hade kunnat göra något mycket mörkare om jag verkligen ville det. Det är inte min primära vision att vara mörk.

Skivan är inspelad i den närmast mytiska Hansa tonstudio i Berlin, studion där storheter som David Bowie, U2 och Nick Cave har spelat in plattor. Möjligheten att få spela in i studion på Köthener Strasse blev en nystart för Pelle Osslers soloprojekt. För den forne Wilmer X-gitarristen hade nämligen tänkt lägga solokarriären på hyllan. Med förra plattan Krank upplevde han sig ha nått fram till ett nästan helt eget uttryck. Men den sålde dåligt och han kände att ju närmare han kom det han ville göra, desto svårare blev det att göra det.

– Det finns ingen mening att göra något om det inte finns något mottag, säger Pelle Ossler.

Inspirationen dog och han sadlade om och blev snickare. Men när vännen och producenten Michael Ilbert hörde av sig från Hansastudion fick den nytt liv.

– Då vara det bara sådär ”aaa”, som en högre makt, då bara kom det igång. Det var avgörande. Hansa är studion där några av de bästa plattor jag vet är gjorda.

Tio låtar grundade på sådant som fastnat i Osslers själ, hjärna och hjärta fick sin speciella klang i Hansastudion.

– Studion har ett unikt ljud, det är mycket trä i den. Man hör att det är mycket rymd, men det går att hantera.

Resan i det rymliga bruset är poetisk epik, Ossler målar bilder med sin musik och levererar direkta men mångbottnade texter. Inledande Svinbesättningen är en omedelbar, intensiv instrumental som gästas av Sällskapetkollegorna Thåström på synth och Niklas Hellberg på piano. Den leder vidare till vendettapulserande Ner i säcken och klaustrofobiska Ett slutet rum, inspirerad av Paul Austers New York-trilogi. Nästa låt i ordningen är destruktiva Borra hål.

– Den började som en borrmaskin. Sen blev det porr av den. Låten är total porr alltså, obehaglig porr. Men det började med en borr, berättar Pelle Ossler.

I akustiska titelspåret Ett brus, som spelades in i en hel tagning, levererar Pelle Ossler vackert vemod och redan vid första lyssningen är man fast. Skivan, som släpptes i veckan, blir en fin tröst i höst.