Ett lejon i knät
Är det någon som går på bio numera? Det verkar så otidsenligt. Alternativen till dyra biljetter finns genom allt billigare dvd-filmer, hemmabioanläggningar och alltmer film på tv. Och då har jag ändå inte nämnt nedladdningen.
Svaret är ändå att folk går på bio som aldrig förr. Enligt statistik från SOM-institutet (Samhälle, Opinion och Massmedier) vid Göteborgs universitet har biobesöken i Sverige legat på en konstant nivå de senaste 15 åren. Branschens slogan ”Film är bäst på bio” kanske inte är så dum ändå. Av de 3 000 som ingick i studien svarade hela 83 procent att de tycker att film är bäst på bio. Än mer förvånande är att de som äger en hemmabioanläggning i än större grad uttrycker sig positiva till de gamla hederliga biosalongerna. Ungefär 15 miljoner personer gick på bio under förra året och det är samma siffror som gällt under hela 90-talet. Detta samtidigt som nedladdningen ökar inom i stort sett alla åldersgrupper.
Bra och väl fungerande produkter försvinner inte trots att nya lanseras. Det har genom historien visat sig att nya former av medieanvändning sällan slår ut ett annat alternativ, de fortsätter att leva sida vid sida.
Problemet som består är biografdöden. Bergakungens salar är inte levande. Popcornburkar stora som papperskorgar får mig att sakna småskaligheten hos kvartersbion. Där fanns eldsjälarna och där stod intresset för film i centrum.
Beskedet från Clas Gunnarsson om att Bio Capitol skulle slå igen var ett hårt slag för cineasterna i stan. Kvar fanns nu endast Hagabion att hålla stånd mot biojätten SF. Sorgen blev glädjande nog kortvarig. Nu pekar allt på att Capitol fortlever genom stöd från regionen. Göteborg Filmfestival får i uppdrag att använda Capitol för visningar, debatter och seminarier.
Från de döda uppstår även Royal. Det är Folkets Hus och Parker som kommer att driva biografen, och för att hålla stången mot SF satsar man på 3D-film.
Biografdöden är inget nytt begrepp. Inte heller 3D-filmen. Den har faktiskt funnits i över hundra år men aldrig blivit någon succé. På femtiotalet försökte biografbranschen i USA att bemöta hotet från den framväxande televisionen genom att satsa på glasögon med röd-blå fönster. En av de första 3D-filmerna var Bwana – djävulen (1952). Jag har inte sett den men handlingen är att några brittiska tågrälsläggare i Kenya tröttnar på att få sina kompisar uppätna av ett lejon och beger sig ut på jakt.
Spielberg, Jackson, Cameron och resten av amerikanska filmindustrin sägs vara eld och lågor över den nya kraftfullare 3d-tekniken. Dreamworks har meddelat att alla deras filmer kommer att göras i 3D. Och enligt rapporter från en kompis som arbetar på filminstitutet har jag hört att även de överraskats av häftigheten i effekterna.
Jag lyckas ändå inte frambringa mer än en gäspning. Bra film kan, även om den är gjord i svart-vitt, få mig att fullkomligt ramla av stolen. Detta utan 3D.
Kritiken som myntades när Bwana - djävulen gick upp på bio får gälla tills jag är motbevisad: ”What do you want? A good picture, or a lion in your lap?”