Men bakom krigsrubrikerna finns också en positiv sida av finanskrisen. En framsida som det är nästan helt tyst om och som dränks i de kollektiva klagosångerna (eller jublet när börsen vänder upp). För när ekonomin stannar upp, avtar också många av tillväxtekonomins negativa effekter. De effekter som i ett allt mer rasande tempo normalt förstör de ekologiska förutsättningarna för att bo på denna planet.

Några exempel från den gångna nyhetsveckan:

• Hittills i år har trafikolyckorna minskat med 10 procent jämfört med förra året. En stor del av den minskningen förklaras med att lågkonjunkturen har inneburit minskat bilåkande. Tack vare ”de dåliga tiderna” har alltså, utöver mindre lidande, både sjukhusen belastats med färre trafikskadade och jorden med mindre utsläpp.

• På Kovikstippen utanför Stockholm har avfallsmängden minskat med 18 procent de senaste månaderna. Några nationella siffror finns inte, men om lågkonjunkturen har haft samma genomslag över hela landet så skulle det innebära en minskning med över 22 miljoner ton avfall per år. Det visar sig alltså att folk i dessa tider hellre behåller det de har, än slänger och köper nytt. Det blir inte lika viktigt att byta ut den gamla ”tjock-tv:n” mot en platt sådan. Finanskrisen har alltså lett till ett klart mindre uttag av jordens begränsade resurser, vilket gör att de kommer räcka längre och till fler.

• Flyget är det överlägset värsta transportmedlet ur miljösynpunkt, ett transportmedel vars användande har ökat lavinartat de senaste årtiondena. Men med lågkonjukturen kom ett tydligt trendbrott. I juni minskade den globala flygfraktstrafiken med 0,8 procent, i juli med 1,9 procent och i augusti med ytterligare 2,7 procent. Väldigt långt ifrån tillräckligt om vi ska rädda den här planeten, men ändå ett steg i rätt riktning.

Studerar man vad som händer när ekonomin havererar så är det ganska uppenbart att det ur ekologisk synvinkel inte är någon nackdel att så sker. Tvärtom visar det sig att det är där någonstans vi måste leta efter lösningarna. Ska vi kunna minska utsläppen till en hållbar nivå, då räcker inte bättre teknik, utan vi måste också minska på aktiviteterna. Ska vi kunna begränsa uttaget från jorden till den nivå som den klarar att återskapa kan vi inte ha ett samhälle som bygger på ständigt ökad tillväxt. Istället handlar det om att genom frånväxt komma ned till åtminstone den konsumtionsnivå vi låg på för femtio år sedan i Sverige.

Men för att det ska vara möjligt måste vi också våga bygga en trygghet som bygger på annat än 40 timmars löneslaveri i veckan. För visst blir det så att om vi drar ner på tempot, minskar konsumtionen och försöker komma i harmoni med jorden så minskar jobben. I dag ojar vi oss så fort det läggs minsta varsel på Volvo, när det i grunden är ytterst positiva händelser. I det ekonomiska system som vi förlitar oss på blir det däremot inte positivt utan det som blir synligt är att ett antal människor blir utan jobb, vilket i sin tur får kedjeeffekter på inkomst, bostad, socialt liv et cetera. I det läget är det få som ser de ekologiska vinsterna.

Den kanske viktigaste pusselbiten för att kunna skapa ett samhälle där vi inte tvingas springa allt fortare i ekorrhjulet och förbruka de sista av jordens resurser är därför medborgarlön. Med medborgarlön kan vi lägga ner Volvos fabriker och fokusera på det som skapar ett gott samhälle istället för att sitta fast i börsens bojor. Vi kan slå av på tempot och konsumtionen till en nivå som jorden klarar av. På köpet får vi ett hållbart ”livspussel”, höjd livskvalitet, möjlighet att ta hand om både oss själva och dem omkring oss och, inte minst, makt över våra egna liv. Det är faktiskt inget dåligt alternativ till dagens tillväxtkapitalism.