Fria.Nu

Gilly skriver för en ryggdunkande vänster

I Bombdiplomati har den svenske frilansjournalisten Pierre Gilly, efter en imponerande empirisk insamling av material, framställt en bok som ytterst syftar till att ifrågasätta den förenklade och demoniserande mediala rapportering om Iran som har förts under en tid i Sverige och västvärlden.

Det är ett hedervärt uppdrag som Gilly tagit på sig, men ändå lyckas han inte bidra med så mycket nytt, vid sidan av en del i sanning häpnadsväckande exempel på hur rapporteringen sett ut. Att mediala utsagor inte är nyanserade, och bör tas med en nypa salt, tror jag att vi alla håller med om.

I boken blandas intervjuer av historiker och framträdande professorer på diverse områden med Gillys egna efterforskningar av artikelflödet om Iran i svensk och övrig västerländsk media. Resultatet blir en aning rörigt och vissa avsnitt i boken känns dessutom totalt malplacerade. Dessutom saknar jag hos Gilly själv en kritisk ådra gentemot sitt material. Är tanken att intervjuerna ska fungera som en sanning? I vissa avseenden gör sig Gilly själv skyldig till en brist i nyans och det hade han kunnat undkomma genom ett visst cirkelresonemang, utan att för den sakens skull tappa sin ursprungliga granskande ansats.

Det är dessutom, i min mening, inte nödvändigt att Gilly själv anser sig behöva redogöra för sina personliga åsikter om exempelvis staten Israels legitimitet. De flesta som läser den här boken kan utan svårigheter ändå läsa sig till Gillys ståndpunkt och dessutom tror jag att majoriteten av läsarna delar hans åsikt.

Gilly ställer i sin bok ett antal adekvata frågor som borde få journalister på utrikessidorna runtom i landet att rodna; exempelvis frågar sig Gilly varför den brutala regimen i Saudiarabien behandlas så styvmoderligt av medierna, medan nyheter om Iran i ett artikelsök närmast uteslutande betonar negativa sidor. Att ställa upp dylika dialektala förhållanden är från Gillys sida ett skickligt retoriskt grepp och han gör således definitivt sin röst hörd. Däremot är jag osäker på huruvida boken kommer nå utanför svenska vänstersammanhang där alla redan håller med om att den enögda journalistik Gilly sätter under lupp existerar.

Jag kan förstå det enkla anslaget i Gillys språk; han vill naturligtvis att boken ska nå ut till så många som möjligt och däri ligger en beundransvärd ansats.

Dock måste det sägas att boken tappar en del tyngd i dess antiintellektuella anspråk. Resonemangen hade kunnat byggas på och belysas ytterligare av tillgängliga teorier. Bland annat tar författaren hjälp av Elisabeth Noelle-Neumanns mediateori om tystnadsspiralen, men han vänder sig också till de mer väntade som Noam Chomsky och Walter Lippman. Här gör Gilly det en smula lätt för sig och jag hade gärna sett att han använt sig av modernare teorier om meningsskapande processer och diskursanalytiska problematiseringar.

Bombdiplomati är en bok som sannolikt kommer hyllas av en ryggdunkande vänster som gärna målar upp en bild av USA (och Israel för den delen) som ett genomcyniskt land som i sin kraft av enda stormakt i världen på ett informationsimperialistiskt vis nästlar in sin utrikespolitiska agenda i varje artikel som skrivs i Sverige.

Om man däremot har som intresse att fördjupa och lyfta hegemoniserande världsbilder bör man istället läsa Bombdiplomati som en, förvisso i sina stunder intressant, men ändå relativt lättviktig bok om en brännhet fråga.

Fakta: 

Litteratur

Bombdiplomati. Konsten att skapa en fiende

Författare Pierre Gilly Förlag Verbal

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Med utanförskapet som konstant tillstånd

När jag i våras frågade en kompis som höll på att ta en fil kand vad hon skulle göra i sommar svarade hon att hon skulle ägna den åt att skriva sitt CV. Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Ett CV är väl en kortfattad text där man redogör för sina kvalifikationer, vilket inte tar särskilt många minuter att sammanställa. Tänkte jag, uppenbarligen i min enfald. För just CV-produktion är en av dessa aktiviteter som håller det så kallade prekariatet ständigt sysselsatta.

Fria Tidningen

Judith Butler reclaimar diskursen om livet

Efter många års försök att locka Judith Butler att hålla Nobelmuseets årliga Neale Wheeler Watson-föreläsning stod hon äntligen i gamla Börshuset inför 400 förväntansfulla åhörare. Butler levererar en mästerlig föreläsning om vårt akuta behov att förändra världen, skriver Tobias Davidsson.

Fria Tidningen

Slipad attack på prostitutionsliberalerna

Kajsa Ekis Ekman smular sönder legaliseringsvurmen kring prostitution och surrogatmödraskap tills det enda som återstår av de två sammantvinnade ”berättelserna” är en perverterad marknadsliberalism som objektifierar varje fiber av kvinnokroppen, skriver Tobias Davidsson.

Fria Tidningen

Jämlikhetsandens betydelse mycket större än vi tror

I 30 år har begreppet jämlikhet fått stå i utvisningsbåset. Plötsligt förekommer det frekvent i media. Debatten kring boken Jämlikhetsanden visar att vänstern har försetts med ett kraftfullt politiskt verktyg, skriver Tobias Davidsson.

Fria Tidningen

Stefan Jonsson slår hål på invanda tankemönster

Vid en första anblick spänner DN-skribenten Stefan Jonssons essäsamling Rapport från sopornas planet över brett skilda ämnesområden – Europabygget, mexikanska sopsamlare och marxismens nuvarande hälsa är bara några exempel. Men när man börjar läsa texterna närmre anar man snabbt den Röda tråden.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu