Det känns helt logiskt att Ulf Stureson körar på Gode Gud – den och ytterligare några spår påminner en del om hans kompositioner. Men med Stinas raspiga röst som andas erfarenhet blir det betydligt mer av mörk rock.

Lågmäldhet är en gemensa nämnare men det finns tillräckligt med dragiga låtar för att skapa en fin blandning. Så är till exempel Besvärjelsen, där Stina iförd sin ”giftgröna aura” till en malande basgång och gnisslande gitarrer sjunger att hon är ”mördande skön” och att det går en gräns vid hennes hud, mycket välkommen när den kommer.

Texterna är utmärkta. Den om sonen – ”ett tusenfrågorsbarn”, ”en ordvältareman”, som en dag ska få färdas i en rullstol med pariserhjul – är fantastiskt fin. Mörkare Sjömansinstitutet, med en doft av ”gamla samvetskval, som en bensinmacksbukett” är också strålande i sin genre.

Andra favoritspår är Väntar på snön och Spöke. Och det kanske allra bästa spåret, som jag skulle önska avslutade skivan med sin hoppfullhet, Mildare luft. Där är Stina Berge ”både sliten och grann, som en gammal ballad” och dagen ligger framför henne ”både farlig och skön och skrynklig och glad”.

Ungefär som den här plattan.