Äntligen! Ända sedan Skebokvarnsvägen har jag längtat efter att Thåströms skivor ska återspegla den briljanta ljudbild han tillsammans med sitt eminenta band skapar på scen. Och förvånats över att han på skiva nöjer sig med, eller kanske till och med eftersträvar, ett så platt och trist sound. Något bättre blev det med Beväpna dig med vingar, men nya Den morronen innebär en påtaglig klasskillnad i förhållande till de tre tidigare albumen.

Grundtonen är lika lågmäld som tidigare, med en elektronisk puls à la Sällskapet (sidoprojektet med Pelle Ossler och Niklas Hellberg) i botten. Men nu hör man precis som på scen det tydliga skramlet av plåt och skrot. Trots det återhållsamma anslaget är dynamiken större och musiken mer levande.

Orkestern arbetar med det monotona och med långsamma stegringar. Stämningen är oftast hotfull och ödesmättad. Ovanpå den kommer Thåströms fantastiska röst mer till sin rätt än i nämnda föregångare, och melodierna är inte längre lika entoniga. Han sjunger lika fint i den låga som den höga oktaven.

Kärleksballaden Ner mot terminalen är utsökt. De mer intensiva Gräsfläckar, Alltid va på väg och Slickar i mig det sista likaså. Det enda som framstår som en smula svårbegripligt är valet av plattans tråkigaste spår, den ganska sega och ospännande bluestolvan Kom med mig som första singel. Liksom att albumet inte inleds med det mäktiga titelspårets hallelujasång från folk som låter ”som sinnessjuka sjömän”.

Som stark kontrast till musikens undergångsstämning fyller Thåström på med ord och texter som snarare förmedlar det motsatta – han låter kärleksfull och nöjd. Som en man som trivs med tillvaron. ”Det är mörkt och jag är lycklig just nu”, sjunger han. I en annan låt förklarar han att det för honom räcker med smaken av ”sockervadd och fest”, ”utsikt mot gården i bortglömda städer” eller att orkestern spelar hans ”favorit-Bob-Dylan-sång”.

Namedroppandet från tidigare skivor fortsätter. Den här gången hänvisar han bland annat till polska poeten Adam Zagajewski. (Mina döttrar blir mycket irriterade för att han uttalar Hermiones namn fel när han sjunger att han vill bli kysst ”som Hermine kysste Harry” – ännu ovetande om att liknelsen inte syftar på JK Rowlings karaktärer, utan på dem i Hesses Stäppvargen. Lite kul är det allt – att man via en populärmusikalisk platta kan få lite allmänbildning också kring annan kultur.)

Det är nog inte att dra det för långt att påstå att det nyfunna välmåendet delvis beror på återföreningen med Amanda Ooms. Det finns gott om rum för kärlek på albumet och i skivans första låt berättar han om tiden ”precis när vi mötts igen” och att ”du var som sol”. Han sjunger att han gärna bara ”skulle gå bredvid dig nån dag när du går Sveavägen ner”. Att han vill bli kysst ”som en varm vind”.

Trots den emellanåt oroväckande musiken är det här alltså en skiva att trivas till och må bra av. Thåströms bästa sedan Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal (1999).

Det finns ingen anledning till oro.