Pelle Ossler fortsätter att utforska sin favoritfärg på sin nya skiva. Den kommer dryga fyra år efter den förra, Ett brus, som jag då utnämnde till 2008 års bästa. Förväntningarna kunde varit lägre. Ändå lyckas Ossler infria dem och visa att grått är en färg med många fler – och långt mycket vackrare – nyanser än de flesta kunnat föreställa sig.

Ljudlandskapet är hisnande. Än en gång. Christian Gabel har hjälpt till att utforma det och det hörs. Exempelvis kunde samplingen av Carlos Gardel mycket väl ha funnits med på hans 1900.

Efter inledande Hundön, som fick bli instrumental eftersom Ossler inte kunde hitta ord för att beskriva känslorna inför vad som hände på Utøya den där dagen i juli 2011, följer Tysk höst. Texterna är något mer direkta nu än tidigare, men oftast hemlighetsfulla och öppna för lyssnarens egna tolkningar. Att den skilsmässa Ossler nyligen genomlidit sätter sin prägel på skivan framgår dock tydligt redan i dess inledande ord: ”Det tog slut nu på våren, till trastarnas sång. Koltrastens hjärna är stor som ett riskorn, så jag förlåter den för denna gång”.

I den förra skivans enda optimistiska – om än desperata – sång hette det: ”Om du försvinner till ett bättre liv är hela min tillvaro förbi”. Där har Ossler befunnit sig nu, där har han skrivit den här uppföljaren.

Och det mörker Ossler målar har förvisso en mycket sorglig grundton, men samtidigt en behaglig värme och en spänning som gör det oemotståndligt.

Oemotståndligt är också det mest trallvänliga spåret, Grisarna och flugorna, som inleds med svävande synthar och som trots att de så småningom ersätts av ett maniskt malande, statiskt komp lyckas behålla en lite sötaktig charm. Som trots att det handlar om en hopplös förälskelse lyckas fylla mig med just hopp, samtidigt som jag blir tårögd. Kanske för att det samtidigt visar på kärlekens obevekliga kraft. Tillsammans med krautrocksmolande Tiden lider är den min absoluta favorit på plattan. (I den snygga videon till Tiden lider får vi för övrigt se att Ossler är skicklig på att måla grått även med penna. Han har själv tecknat skivomslaget.)

Underligt nog är denna skilsmässoskiva rent generellt betydligt hoppfullare än den förra. Och även om jag kan sakna aggressiviteten från Ett brus är det oerhört stärkande att få ta del av den sidan av Osslers musik. Om ”förfall” är skivans huvudtema måste ett sidotema vara ”återuppståndelse”.

I Solen och ängeln sprider sig ljuset och i den avslutande covern, Partisanen (den franska revolutionssången som Leonard Cohen gjorde känd i engelsk översättning) kommer ett löfte om befrielse, då vi kan stiga upp ur skuggorna.

Samtidigt som alla de fantastiska gråtonerna på Pelle Osslers palett flyter allt längre ut, är det med knivskarp skärpa han stiger fram ur skuggorna som en alldeles oumbärlig gitarrist, kompositör och ljudkonstnär.